Aftonbladet – 27 mars 1860, sida 3

blifvit bekant, likaledes med stor pluralitet anslutit sig till samma åsigter; och misstager jag mig icke alltför mycket, skall äfven detta högtärade stånd snart befinna sig på samma sida, då presentationen vårt lands alla fyra riksstånd kan blifva fullständig. : Hr Ekelund biföll, utskottets förslag och med honom instämde hrr Swartz och Palander. Hr Wallenberg hade intet att tillägga vid der grundliga utredning frågan fått. Då hon vore minst sagdt tvifvelaktig, vore det väl billigt att begära uppskof. Den, som i likhet med honom sett förhållandena på. nära håll, helsar med glädje den dag, då ett nytt sakernas skick inträder, Man har talat om klokhet, men månne det varit klokt att vi gifvit efter inför utlandet på ett sätt, som ej gagnat Norge, men nedsatt Sverge? Vi måste komma på det klara med allt detta. Som det hittills varit, är det blott ett äflande och jemkande, som ej kan fortfara. Realunionen måste förverkligas, och den skall det, om ej förr, åtminstone i tider af svårt betryck, men hvilkas är skulden, om det ej sker förr, om icke deras, som försummat att göra det under tider af lugn? Ju förr man börjar desto bättre, hvadan han yrkade bifall till båda punkterna. Hr Sundblad yrkade bifall till revisionsframställningen, men förenade sig om den af hr Hjerta före slagna motivering. Om ståthållarefrågan yttrade sig talaren i ett skriftligt anförande, deri han erinrade huru litet det vore på sin plats, att viså sig otålig derföre, att unionen ej på en mansåldrer hunnit bära alla, de frukter, som man af densamma bör och kan vänta. Den misstro och de fördomar, som under århundraden inrotat sig hos två hela folk, kunna ej så hastigt utplånas. Dertill fordras en vida längre tid. Historien vitsordade detta med afseende på England och Skottland, mellan hvilka hatet och bitterheten varit vida större än någonsin mellan Sverge och Norge, men hvilka länder dock nu slutit sig på det närmaste tillsammans och knappast minnas längre sina gamla fejder. Talaren tillkännagaf sig hysa den öfvertygelse, att fullkomlig likställighet med Sverge blifvit Norge tillförsäkrad, cch fullföljde derpå: Ställande mig på denna basis af likställighet med Sverge, som sålunda, genom traktater och frivillig öfverenskommelse, blifvit Norge beviljad, kan jag ej vid genomgåendet af de lagar och statshandlingar, som angå denna union, någonstädes finna en enda: S, som med tydliga ord lagligen berättigar Sverges ständer att blanda sig i norska Storthingets beslut i ståthållarefrågan. Jag kan ej finna, att Norges grundlag eller riksakten någonstädes tillägger Sverge denna öfverhöghetsrättighet, som några synas vilja kalla ståthållareembetet för och anse densamma vara, ej heller kan jag någonstädes i grundlagen finna, att detta embete omtalas såsom en unionel rättighet, som ej af Norges Storthing ensidigt kan behandlas, utan Sverges hörande i denna fråga. Jag har visserligen hört utmärkta personer uttala en motsatt åsigt samt söka bjuda skäl derför, men dessa skäl hafva ej kunnat öfvertyga mig, och tills detta sker, måste jag följaktligen motsätta mig på det högsta hvarje försök, att på sidan om besvurna grundlagar och unionshandlingar söka göra förmenta rätrigheter och anspråk gällande, som ej grunda sig på fullt klara och tydligt bestämda motiver. Jag åberopar för öfrigt den reservation en aktad ledamot af detta stånd afgifvit, hvari jag förenat mig. Citerande derpå några yttranden utur hr Lovåns reservation, på hvilken han hänsyftat, fullföljde talaren vidare: Jag vill till ofvan anförda tillägga, att då dessutom ståthållareembetet icke är af den beskaffenhet, att det på något sätt rubbar unionen eller beröfvar Srerge någon dess lagliga rätt och fördel, utan tvärtom detta embete på sednare tiden varit af allänna meningen utdömdt och synes vara fullkomligt öfverflödigt, efter det ej ens varit besatt, så vill det synas mig, som man här fört mycket väsen för insenting. Man har hört talas om påfvens skägg, och jag befarar att man just hållit på med detta skägga. . Hr Sundblad fästade vidare uppmärksamheten på ien besynnerliga motsägelsen deri att, på samma :ång man påyrkar en revision af föreningsfördraget. man har all möda ospard att väcka till lif en tvistefråga, och slöt talaren sålunda: Jag frågar i det sunda förnuftets namn, hvad är meningen härmed? Är det för att från ståndpunken af en härigenom irriterad oo uppretad sinnes!ämning lägga denna tvistefråga till grund för en nskad revision? Eller hvarföre har detta skett: fill svar på den frågan har jag ej hört andragas sonat talande skäl än detta: Det är nu hög tid att ätta.en gräns för norrmäunens småaktighet och öfvernod samt för vår eftergifvenhet. Det ser nästan ut, om en af de svenska hetsigheterna här tagit friti pelrum, som en häftig påkommande ånger med ens sommit öfver ett visst parti, med hänseende till det ogn och den lycka vi njutit i 50 år, hvarunder vi i red och ro fått utveckla våra inre förhållanden. Det synes mig vara ett obehörigt utbrott af en viss tionalfåfänga, som icke tål att se Norge bredvid sig som ett sjelfständigt land, ett land som med en rvånande hastighet utvecklat sina krafter, genom hvilka krafter det i nödens stund, om det galler, kall sättas i tillfälle att bättre och säkrare häfda ordens anseende, frihet och sjelfständighet, än såsom en med oss införlifvad provins. På grund af hvad jag således haft äran andraga, rkar jag afslag å betänkandet i hvad Dalmanska notionen rör. Hr Brun. Det är blott för att tillkänna-ifva min åsigt som jag begärt ordet. Således får ag kortligen förklara, att jag anser den ifrågasatta evisionen af föreningsfördraget emellan Sverge och Norge nödvändig, så vida det för framtiden skall sunna blifva någon välsignelse med hela unionen. Riksstäthållareembetet lära vi svenskar väl också hafva något att skaffa med, enär detta embete tillsommit helt och hållet för unionens skull. Annars hade detta riksståthållareembete icke funnits. Jag vör icke upptaga tiden med att utveckla vidare skäl ör mina åsigter, ty de skäl, som jag fullkomligt sillar, finnas i ekonomiutskottet betänkande. Jag anser också att hvad i detta betänkande förekommer rättfärdigar fullkomligt de önskningar och forlringar mot brödrariket Norge, hvilka hvarje svensk man och vårt gamla ädelmodiga, men derföre väl ;cke förtryckta land måste hafva. — Här har visserligen af några talare gjorts flera, som det skulle synas, graverande anmärkningar emot ekonomiutskottets betänkande. Så har en talare sagt att detta betänkande är till sin hållning ensidigt. Detta omlöme tycker jag deremot lämpar sig fullkomligt just på hvad denne talare anfört och på hela den agitasion, som under en tid pvaflåtligen bedrifvits för att söka förmå rikets representanter att underkänna utskottets betänkande. Vidare har en annan talare påstått, att Sverges skuld i misshälligheterna är större än Norges. Norge har nemligen ideligen blifvit bemött med likgiltighet, heter det. Men, jag I då fråga, har då Sverges ständiga undfallenhet för Norges anspråk, ha all dess visade oegennytta och dess vänskaplighet mot Norge platt intet värde, eller får allt detta icke intagas med i räkningen? — Samme talare har till slut gått så långt, att han påstått, det inga skäl och intet förstånd finnes i ckonomiutskottets betänkande (i hvad det rör ståthållarefrågan) och hos dem, som instämma deri. Detta var ett nästan djerft påstående, men hvad detta vittnar om, det öfvyerlemnar jag till en hvar att sjelf bedöma, Jag bör ej vidare upptaga tiden. Nog af, jag tycker mig hafva funnit af allt, som från början till slut förekommit, att vår sak är god, och jag hyser den förhoppning, att Norges eget folk skall Är AA