Aftonbladet – 27 mars 1860, sida 2

ma, som längt ifrån är vänlig och förtroendefull, men af fiendtlighet mot.kristendomen sjelf ha vi utom i hr C:s bok aldrig förmått upptäcka något spår. Dock hos hr CO. är denna fiendtlighet förenad med en fullkomlig obekantskap med kristendomens hela anda och väsende. Talet om ett Guds rike på jorden, ett andligt Guds rike, just det som Kristus kommit att upprätta, är för bonom endast ett hjernspöke. Att andliga krafter, sanning, tro, kärlek, hopp m. fl. äro lika väsendtliga realiteter inom menniskoverlden, som någonsin elektriciteten och magnetismen inom naturverlden, samt att det är just derigenom, att genom honom dessa krafter väcktes till lif, som kristendomen utövat sin stora verldsförnyande makt, är något som icke tyckes hafva ingått i förf:s föreställning. Allra minst kan han tro och föreställa sig, att dessa krafter äro de allra starkaste i verlden, samt att för dem allt ondskans, rålietens, fåkunnighetens och mörkrets välde mer och mer måste vika. Han hånler åt Jesu ord: Salige äro de saktmodige, ty de skola besitta jorden, samt åt. det herrliga svaret, då han på Petri fråga: Hur ofta skall jag förlåta min broder? Äro sju resor nog? genmäler: Icke sju, utan sjuttio sinom sju resor. Den, somså kan förlåta, kan hvarken älska eller hata, ban är för ljum för att nitiskt kunna tjena hvarken Gud eller Satans, menar han, samt andrager, i motsats häremot, ur romerska historien exempel på blodig hämd, som ännu kunna komma ett vädelt. hjerta att klappa fortaren. Att i det saktmod, som till och med vid de gröfsta oförrätter kan behålla sitt sinnes jemnvigt orubbad samt blifva kärlekens och rättvisans bud oföränderligt troget, en kraft ligger, som måste afväpna till och med det mest hårdnackade motstånd, samt huru uti hvarje menskligt förhållande segern alltid är den förbehållen, som kan i manlig ädelhet och högsinthet föregå andra, samt att i detta besegrande den bästa och den värdigaste hämd ligger, så väl som den enda som leder till något godt resultat, är något som härvid icke runnit vår förf. i sinnet. Förf. är en stark lärdomsaristokrat. Hans skrift andas ett djapt förakt för den stora mängden, som icke undfått samma skolbildning som han sjelf och icke blifvit, liksom han, bekransad med parnassens laget. Vi undra icke härpå, ty han har helt och hållet förbisett de elementer till bildning, som öppendagligen ligga uti kristendomskunskapen, huru bristfällig än denna understundom må vara, och huru genom denna ej sällan den allra skönaste vishet utvecklas till och med hos i öfrigt obildade. Han hör till den klas af visa, som Paulus så träffande karakteriserar, då han säger: ?Menande sig vara visa, äro de vordne dårat.? Vid omförmälandet af denna skrift bör slutligen icke förbigås, att författaren varit prest och för ej lång tid tillbaka tagit afsked från prestembetet. Tilläfventyrs skall någon tillskrifva hans skrift ett nyligen väckt eller först nyligen till klarhet kommet tvifvel rörande kristendomens sanning, hvilket nu gjort honom till en så bitter vedersakare af densamma. Men nej! detta har icke varit förhållandet. Han framställer sig uti inledningen som en sådan, som redan ifrån ungdomen varit plågad af tvifvel rörande kristendomens sanning och som vid sina konfirmationslöftens afgifvande varit färdig att svara nej i stället för ja. Men detta oaktadt blir han prest, för att predika, såsom vägen, sanningen och lifvet, Honom, som han i djupet af sin själ föraktar! Sannt är, han: har ej innehaft någon presterlig beställning, men om han icke innehaft någon sådan, så har han deruti ingen sjelfvillig del, emedan; om vi ej äro illa underrättade, han mer än en gång och sednast för icke många år tillbaka sökt pastorat. Må nu hans afskedstagande och hans utgifna skrift betraktas som uppriktig bigt af hans från ungdomen hysta tänkesött,så bar han likväl härigenom visat, hur mycken dubbelhet och förställning kunna ligga gömda under prestkappan. Författaren förklarar i sitt förord, att ibiana atiteaningarne till utgifvandet af hans skrift äfven varit den, att hanc hållit före, att hon kunde blifva npplysande för den nu under afgörande varande religionsfrihetsfrågan. Vi påminna oss härvid historien om en viss talare i nykterhetsförening, som uppmanade sina åhörare att både genom ord och exempel varna mot missbrukandet af starka drycker. Ty vår författare har verkligen både gerom ord och eget exempel visat, hvartill ett kyrkligt tillstånd förer, der icke religionsfrihet eger rum och .der det presterliga embetet är upprätthållet icke genom den höga sanfijpg, det förkunnar, utan genom tvångslagar, som nefysta och hålla gömda alla gensägelser mot deras dogmer, Vi hålla tryckfrihetens vårdare räkning derför, att de i förevarande fall icke gjort bruk af dessa tvångslagar, Det vittnar om ett medvetande af den frihet, som är ett nödvändigt vilkor för all sann och lefvande religiös tro hos ett folk. Men då förattaren förkastar kristendomen, kan möjligen någon fråga, hvad han vill sätta i stället. Vi hafva härpå med anledning af hans skrift intet svar attafgifva. Författaren bekänner sin tro på Gud och ett lif efter detta samt sitt hopp om en framtida universalreligion; men hvad som skall utgöra denna universalreligions läroelementer, derom lemnas man i okunnighet... Annars har man allmänneligen ansett kristendomen såsorå i sig innefattande kärnan till en universalreligion. Detta hopp kunna vi-för vår del och säkerligen de flesta med oss heller icke uppgifva, så fjerran ifrån sitt mål den kristna kyrkan ännu är med de många syrkosamfund, hvartdera fasthängande vid sin bokstaf och sina dogmer, hvari hon är splittrad. NORGE. Odelsthinget är sysselsatt med regeringens förslag till ny stängsellag.