Aftonbladet – 27 mars 1860, sida 2

genom dessa inkast kan sanningen icke annat än vinna, emedan man härigenom väckes och ledes till en allvarligare, mångsidigarc och djupare begrundning af densamma. Det är allenast det i sig sjelft svaga och rentaf lögnaktiga och förvända, som genom svåra strafflagar behöfver värnas och skyddas emot angrepp, och det bevisar i sanning högst liten aktning för en religionslära, som man bekänner som en gudomlig sanning, om man kan tro, att denna genom laga påbud och straff emot hennes vedersakare kan eller behöfver upprätthållas. Svårare angrepp hade kristendomen i sina första asekler att utstå. Man angrep honom då ej endast med hånets, löjets och förföljelsens vapen, utan skriftställare uppträdde mot honom med argumenter, som icke eftergifva hr Cramårs i styrka. Men icke destomindre gick kristendomen segrande ur striden, nedläggande för sina fötter den för sin vishet och sin odling berömda hednaverld, mot hvilken han bade att kämpa. Sådan har äfven utgången visat sig af den strid, som genom sistförflutna seklets angrepp och sednast genom den Straussiska kritiken föranleddes. Denna visserligen ännu långt ifrån utkämpade strid har ländt till den kristna sanningens reni.g från många inrotade vill-å farelser samt till en klarare och djupare uppfattning af denna sannings väsende och bety-) delse; och detta skall, vi äro derom öfvertygade, äfven denna skrift hafva till följd. synnerligast om genom densamma någon strid skulle uppkomma. Det kan här icke komma i fråga och tillkommer heller icke vårt blad såsom en politisk tidning, att ingå i något omständligt be-1. dömande eller diskussion af de ämnen, som i boken förhandlas. Vi lemna således åt kyrkans män att bemöta författarens ganska svåra angrepp emot den bokstafliga inspirationsteorien, d. ä. emot den läran, det måste hvarje ord uti bibeln ifrån hans början intill hans slut betraktas som ett gudomligt diktamen, emot. den gällande läran om Kristi gudom och treenigheten, mot undren, mot läran om arfsynden m. fl. Vi böra tro, att kyrkans presterskap ej skall underlåta att uppbjuda sin förmåga att genmäla och vederlägga dem, såframt de icke snarare föredraga, hvartill på sednare tid icke liten benägenhet börjat visa sig, att helt och hållet lemna åt sitt öde dem, som icke i allt tro på de kyrkliga dogmerna. Men då författaren vänder sina angrepp icke blott emot vissa dogmer, om hvilka den kyrkliga auktoritetstron har att kämpa mot den nya teologiska forskningen, utan äfven mot vår religionsläras stiftares egen person, i det han gör honom icke allenast icke till en sannfärdig och trogen tolk af den gudomliga sanningen, i hvilkens hela lära och vandel denna sanning var liksom förkroppsligad, utan deremot till en exalterad svärmare. till. en asketisk läsareprest — ehuru visserligen det sistnämnda ordet aldrig uttryckligen brukas —, en vanlig menniska, hos hvilken icke ens något stort var att finna och hvilken i sådant hänseende står långt efter Johannes Döparen, till en blott judisk reformator, helt och hållet fången och gnärjd i sitt folks religiösa föreställningar m. m., så tilllåta vi oss härvid blott en anmärkning. Om Jesus icke varit något annat eller mer, si är det ett under öfver alla under, ett under. hvars like icke finnes 1 verlden, att en sådar oupplyst och, fastän exalterad, likväl trångbröstad och inskränkt svärmare skulle kunna! gifva upphof åt en religion, som icke allenast kunde uttränga den gamla hedendomer ech blifva omfattad af hundradetals millioner folk såsom deras ledning och ljus, utan, hvad ännu mera är, ibland just dessa folk, at hvilka denna religion blifvit omfattad, kunnat framkalla en odling och en utveckling. som gjort, att de stå framom jordens öfriga folk. Och icke mindre underbart är, hur samme man, som enligt författarens påstående blott var en judisk reformator, behäftad med judaismens alla trångsinnade nationala fördomar, sedan han som cn missdådare blifvit genom korsets nesliga död af.lagatagen, kunnat med sådan vördnad hyllis af en Panlus, som sjelfva hr Cramåer icke kan undgå att nämna med en viss aktning, samt huru denne kunnat gå ut i verlden och uti dennc judiske reformators namn predika, att Kristus är lagens, d. ä. judaiska lågens och hela den judaiska kultens, ände; ; I sanning, om kristendomens prester och förkunnare ofta ha öfver höfv:n nedsatt förnuftet, hvilket är ganska sannt, sä-har dock ingen nedsatt det mer än hi Crameår sjelf. Hvad äro väl alla visas?och Järdas verk i verlden i jemförelse med Hans, som vår för: fattare knappt vill tillerkätina sindt:förnnft? Men mer än st annat har det förundrat oss, hur någon kunnat läsa Matthei evangelium — ty af Matthei evanglium skall dock hang föreliggande opus vara en utläggning — med så tillslutna ögon för allt det djupa. sublima och hänförande, som annars sällan på någon läsare, vare sig lärd eller olärd. plägar förfela sitt intryck. Hr Cramer är d sanning den allra underbaraste bibeltolkare. Det gifves intet nog högt yttrande, i hvi!ket han icke har förmått att inlägga något lågt. En bränvinsadvokat kan icke med större klyftighet förvandla rätt till orätt, än han förstått att vid hvarje ord af frälsarens mun häfta något dåraktigt cch förklenligt. -Har låter härvid icke binda sig, som hvarje annar förnuftig man, af logikens vanliga lagar. Säger man konom t. ex., att han idkeligen omtuggar detsamma likt en läsareprest, så skall han enligt sin tolkningsmetod tyda detta så, som hade man härmed velat säga, att han är en läsareprest. Ytterligare kan han, hvad dock för rätta förståendet af en författares ord är ett vilkor, på ntet sätt försätta sig i tiden eller tolka Jesu ord med hänsyn till hans olika ställning så väl till motståndare som till vänner, hvilka sednares fåkunnighet måste skonas, och efter hvilkas fattning hans ord måste lämpas, så ? n en RA SJ FA — EEE