Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 3

framställda at riksarkivarien Nordström, äåterremitterades under andra afdelningen, om såramål och ringare misshandel, 3 11, 12, 13, 14, 15, 16, 18 och 19; under tredje afdelningen, om förgiftning, 20, 2:dra mom. efter votering med 25 röster mot 15; under femte afdelningen, om misshandel å föräldrar, maka eller förmän, S 37 och 38, samt under sjette afdelningen, om våld å annan i och för honom anförtrodt offentligt värf; så ock om våld, hvarigenom fridsbrott sker, S 43 och 48, den senare genom votering med 14 röster mot 9. Vid den 43 , som innehåller: Gör man våldsgerning å den, som bevistar: gudstjenst, dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år,, ville riksarkivarien Nordström hafva insatt: gudstjenst eller annan religionsförrättning, emedan ordet gudstjenst kunde tagas i skränktare bemärkelse, och yrkade derföre återremiss. Med honom förenade sig doktorerna Gumzelius och Sandberg. Professor Sundberg förklarade, att betydelsen af ordet gudstjenst finnes tydligen tillkännagifven i kongl. förordningen 1807, hvarföre ett sådant tillägg ej behöfves, i hvilket yttrande biskop Anjou och domprosten Björling instämde. Biskop Annerstedt ansåg ett tillägg ej vara behöfligt, emedan till religionsförrättning kunde äfven räknas den tysta bönen och att våldsverkaren ej kunde urskilja om den han angrep förehade en sådan religionsförrättning eller ej. Prosten Sonden ville att lagen skulle vara tydlig och ville derföre antaga ett dylikt! tillägg. Trodde att domaren sjelf kunde taga ordet gudstjenst i dess inskränktare bemärkelse. De öfriga paragraferna biföllos enligt utskottets förslag, med undantag af tvenne, nemligen den 30 och 41, hvilka ståndet antogo i enlighet med hvad K,. M:t i sin proposition framställt. Ståndet åtskildes klockan tre qvart till 10 e. m. Bondeståndet. Vid fortsatt föredragning af lagutskottets betänkande n:r 20, angående förslaget till ny brottmålslag, bifölls först utan anmärkning den afdelning, som handlar om förgiftning. Vid afdelningen om barnamord och fostersfördrifvande, så ock om utsättande af barn eller annan, som :ärnlös är, uppträdde Carl Ivarsson ogillande utskottets åtgärd att föreslå straffbestämmelser för förbrytelser af mödrar emot oäkta barn, men låta alldeles samma förbrytelser af mödrar emot äkta barn blifva utan stadgad straffbestämmelse. Med anledving af denna anmärkning uppläste sekreteraren, på talmannens hemställan, de nu gällande straffbestäm:relserna för mödrar, som förbryta sig mot sina äkta barn, i syfte att visa det ifrågavarande afdelning af utskottets förslag icke afsåge sådana förbrytelser. Carl Ivarsson fortsatte likväl sin anmärkning. Anders Gudmundsson fann derjemte anmärkningsvärdt, att man begagnat orden: vid födseln eller snart derefter, i stället för vid födseln eller strax derefters. Med anledning häraf upplyste Lekberg, att utskottet ansett det vara omöjligt att bestämma den tid efter födseln, hvarunder barnaföderska kunde befinna sig i det särskilta sinnestillstånd, för hvilket denna lagbestämmelse vore afsedd. Hela denna afdelning af förslaget blef derefter bifallen. Afdelningen om misshandel å föräldrar, maka eller förmän blef deremot på Lekbergs med fleras yrkande återremitterad, i syfte att hr Oliveceronas förslag till lagtext skulle bli antagen. Man ansåg nemligen, att straffet för mord eller annan förbrytelse mot maka skulle sättas i samma kategori som motsvarande våld mot föräldrar. I fråga om afdelningen om våld å annan i eller för honom anförtrodt offentligt värf; så ock om våld, hvarigenom fridsbrott sker, uppträdde först Sven Heurlin, strängt klandrande 42, hvilken genom uttrycket: veller kallad att vid offentlig förrättning tillkanZagå, skulle kunna göra en ringa förseelse, en knuffng eller dylikt, emot en döcgräfvare vid en begrafning, en landimäteribandtlangare vid en landtmäteriförrättning och dylikt underkastadt lika strängt ansvar som förbrytelser emot dem, som egentligen kunna betraktas såsom offentliga funktionärer. I detta syfte yttrade sig äfven Nils Svensson från Skåne, Jöns Persson, Carl Ivarsson, Rosenberg, Johan Pettersson m. fl., hvaremot Nyqvist, Anders Eriksn, Paul Andersson och några andra uppträdde för bifall, Nyqvist synnerligen på den grund, att han ansåg hvarje ringa persons skydd vara lika vigtigt som den förnämligares. Diskussionen kom något på sidan om frågan genom en ledamots missförstånd om hvad som menas med straffarbete; men beslutet blef, att 5 40, 41 och 42 återremitterades, och att de öfriga paragraferna i denna afdelning biföllos. Den afdelning i förslaget, som handlar om envig, blef enhälligt återremitterad, i syfte att någon mildring i nu gällande hithörande straffbestämmelser icke skulle ske. Lekberg uppträdde först, tillkännasifvande, att han, fastän han icke reserverat sig emot betänkandet i denna del, likväl hyste den åsigt, att den, som i en duell mördat en annan, borde betraktas såsom den der uppsåtligen begått mord. Lagen lemnar tillräckligt skydd, så att ipgen behöfver uppträda för att sjelf i en duell beröfva den andre fvet. Talaren ville hafva dueller och underhandlingarne dertill betraktade lika med uppsåtliga mord och försök dertill. Jöns Persson, Sven Haraldsson, Ola Larsson, Jöns Månsson och många andra instämde med Lekberg. Då Mengel derefter fick orJet och i ett lifligt föredrag framhöll det råa och mot all humanitet stridande uti att vädja till en Iuells utslag, samt huru en sådan och ett derunder vegånget mord aldrig kunde anses vara begånget f shastiga mode, utan tvärtom måste betraktas i amma kategori som öfverlagdt mord, samt slutlisen visade, att en förmildrad lagstiftning blott skulle rämja junkerismens och militärdespotismens öfvertag ;fver andra medborgare i sammanlefnaden, så reste ig Johan Lönn från Jönköpings län och de flesta ndra närvarande ledamöter, lifligt instämmande med Mengel. Nils Svensson från Skåne var förekommen .F Mengel, och Anders Persson från Skåne anförde i rågan följande: Bland alla öfverlagda mord är det väl knappast iågot, som förtjenar så af lagen motarbetas, som mellmordet. Det öppna sätt, hvarpå mördaren har itverenskommit med sitt offer om det ömsesidiga nordförsöket, kontrollen genom vittnen, att mordet ker under formen af jemlik strid, föranledningen, om alltid är någon omständighet, hvilken af duelinterna uppfattas såsom en hederssak, alla dessa ill ett duellmord hörande prydnader och bihang ifva det i en förvänd uppfattning ett slags falsk irsäkt, som i mångens ögon förtager från detsamma Il -den mörka nesa, som eljest åtföljer mördarens vandling och som förhindrar alla andra än de lägta bofvar att dermed besuddla sig. Derföre är det å ör samhället den största fara, om lagen på något itt mildare bedömer duellmordet, att falska hedersegrepp skola framkalla sådana och i den allmänna olkseden upphöja dem till rang, heder och värdiget af tillåtliga sätt att slita hederstvister. Hvem ärderar icke sin heder mera än sitt lif? Skulle et bli en antagen mening, att duellen vore ett lämpigt sätt att afgöra en hederstvist, så skulle också ien, som icke ville söka duellens utslag eller antaga 0 utmaning, anses sakna heder, betraktas såsom feg ch värd att skymfas. Det råa öfvermodet, stödinde sig på erfarenhet i fäkteller skjutkonsten, kulle kunna tillåta sig allt emot den fredlige, i vapen öfvade medborgaren, och öfver sällskapslifvet skulle åsom en ständig hotelse hänga duellantens blodiga värd. Må vi ej bidraga till denna återgång till ordna tiders barbari. Må vi låta lagen och för uftet döma i hederssaker, såsom i allt annat. De ifva säkrare domslut än kulans lyckträff, än mensiskoslagtarens knif, den må kallas sabel eller värja. Jag påyrkar således afslag på utskottets framställsing i hvad den angår envig., Afdelningen om skadestånd godkändes och likaså