Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 3

ss MN purdningar och oroligbeter bland befolkningen. AMERIKA. Från Caracas omförmäles, att upproret uti republiken Venezuela blifvit besegradt, sedan :nenrgenterna blifvit uti en hufvuddrabbning otalt slagna. RIKSDAGEN LÖRDAGENS AFTONPLENA Ridderskapet och Adeoin. Fortsattes behandlingen utaf lagutskottets betänkande n:r 20 med 37 S, om misshandel å föräldrar, maka eller förmän. Denna återremitterades, på yrkande :f hr Olivecrona, som önskade att de deruti förekom mande orden: dock må, der omständigheterna äro ynnerligen mildrande måtte utgå, ilikliet med hvad ti 1 ansågs lämpligt. 5SS 38 till och med 53 biI öllos utan diskussion. Vid 54 4, som lyder sålunda: tafva tvenne träffat aftal om envig, men afstå de friilligt derifrån, så att det ej till verkställighet kommer; vare för straff frie; och ege i thy fall ansvar ej heller vum för dem, som vid aftalets uppgörande biträdtn, uppstod en längre sådan, uti hvilken deltogo: h exc.. iriherre De Geer, som ansåg att denna borde utgå, emedan då aftalet som brott anses, och brottet är begånget, så måste också straff följa; hr Carleson, som ansåg det vara orätt att upphäfva allt ansvar för aftals ingående, då sådant efter det gamla duellsplakatet straffades med 2 års fängelse, 2,000 dalers böter och tjenstens förlust för embetsman, samt 1 ärs fängelse och 1,006 dalers böter för annan person, och derföre önskade afslag på denna ; grefve E. Sparre, som önskade bifall till förslaget hufvudsakligen af de skäl, att stränga straffbestämmelser aldrig visat sig kunna förekomma brott, att försök till brott icke i andra afseenden straffas, och att, talaren veterligt, intet annat lands lagstiftning utsatt straff för en återtagen utmaning; när man dessutom antagit 53 , så ansåg talaren det besynnerligt att nu icke vilja antaga denna; hr Carleson ansåg just antagandet af 53 för ett skäl att förkasta den 54:de, derföre att den skulle så att säga legalisera duellen. Aftal är icke tanken, utan det påbör jade brottet, och två månaders fängelse är icke för hårdt straff för ett lättsinnigt aftal, stridande mot lagen. Är ett sådant aftal en gång gjordt, så hålles det i de flesta fall, om straff derå ej finnes Talaren fäste dessutom uppmärksamheten på den stora nedsättning i ansvar som egt rum ifrån 2 år till 2 månader, samt yrkade fortfarande afslag. Häruti instämde hr von Ehrenheim. Friherre M. Armfelt önskade bifall till utskottets förslag, som tillkommit af det skäl att man velat lemna den obetänksamme och häftige tillfälle att godtgöra sin öfverilning. Grefve Mörner fann 54 stå i strid med den 53:dje och önskade derföre afskkg å densamma. Grefve E. parre talade ånyo för bifall, och ansåg det konseqvent tt lagen icke heller här skulle anse hött för bött, då den icke annorstädes gör det. Vet man stt sjelfva utmaningen är belagd med straff, så tänker man, sedan man i en obevakad stund afgifvit en sådan: det är så godt att låta saken ba sin gång, ty jag blir ju i alla fall straffads. Hr M. Brakel önskade bifall till förslaget ehuru han ansåg det fullkomligt likgiltigt om det fins eller icke, emedan dueller i alla fall alltid kunna gå för sig derföre att om en man af heder får en utmaning, så anger han inte utmanaren. Hvarföre den: borde qvarstå vore för att hindra illasinnade personer stt smyga omkring och lyssna på hvad som förehafves inom slutna sällkaper, för att sedan ljuga ihop saker som icke funvits till. Hr Adlercreuiz ansåg denna tillkommen för att trösta dem, som träffats af ett ansvar i den :öregående, och önskade afslag derpå, emedan det enda. sättet att förekomma duellerna är att stämpla utmaningen till en brottslig handliog. Genom afhr Carleson begärd votering förföll denna med37 röster emot 23, hvilka önskade dess qvarstående. Hr Palman, som under öfverläggningen varit frånvarante, reserverade sig mot antagandet af 51 , och anböll att få till protokollet antecknadt, det han ansåge tödande i duell böra draga samma ansvar som dråp f hastigt mod. 55 och 56 ;, om nödvärn, biföllos ntan diskussion. 57 , af följande lydelse: Rymmer fånge eller häad person, eller sätter han sig iill motvärn emot fångaktare eller annan, som konom från rymning hindra vill, ler mot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinsättning eller häkte, då denne honom till ordning inom nrättningen eller häktet håll: skoll, eller sätter sig nåjon, som häktas skall, till motvärn emot den, som eger äktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock et våld brukas, som till rymningens förekommande, ordingens bibehållande eller häktningens verkttälande nöligt är. Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad erson eller den, som häktas skall, sätter sig med våld ler hot emot den, som rymningen hindra, ordningen biehålla eller häktningen verkställa villn, väckte någon iiskussion, uti hvilken deltogo: hr W. F. Dalman, om ansåg högst vådligt att antaga denna paragraf och derföre begärde återremiss samt instämde i den f hr EK. Olivecrona afgifna reservation; hr K. Oliveerona, som yrkade återremiss och ansåg nödvärnsräten endast gälla då fånge satt sig till motvärn; men tt sätta våld mot rymning hör icke till detta kapitel och kan icke kallas för nödvärn. Instämde för öfrigt i de åsigter, som af justitieråden Södergren och Iggeström yttrats vid ärendets behandling uti högsta domstolen. Hr Carleson, som önskade bifall till förslaget, anseende samhället böra ega samma rättighe om individen, nemligen att nyttja nödvärn. Det är icke fråga om att skjuta ned rymmaren, utan att beagna det våld som nöden kräfvers. Afslås t, så år staten så stora kostnader för fångbevakningen att dessa olägenheter blefve större än de man frukat af denna paragrafs antagande. Slutligen skulle man då kommendera upp hela svenska armen för att bevaka fångarne; hr Dalman fortfor att yrka terremiss och hemställde till ståndet hvad någon af dess medlemmar skulle säga, om han blefve oskyldigt bäk-. vtad och skulle behöfva riskera en kula, om han ville itertaga sin frihet; friherre JM. Armfelt instämde med hr Carleson, och trodde att om hr Dalman eller ta laren blefve oskyldigt häktade, så skulle de akta sig för att springa, ty när man vet med sig att man är oskyldig, så springer man icke; br Dalman besvarade detta med att förklara, det den bildade visserligen icke springer; det är just den obildade som icke kan uppfatta saken på det rätta sättet; det vore ingen fara att antaga denna lag, om blott bildade personer bevakade fången. Så är dock icke fallet som man vet, och att således låta dessa saklöst skjuta ned en stackare, som för en obetydlighet blifvit ådömd några dagars fängelse, kan aldrig försvaras; fortfor att yrka återremiss. Sedan friherre De Geer, hr Stråhle och friherre Armfelt ytterligare talat för bifall till förslaget, blef slutligen denna genom af hr Dalman begärd votering, med 47 röster emot 8 af ståndet antagen. Mot detta beslut reserverade sig hr Dalman på det kraftigaste och anhöll att få i protokollet intagna de förr nämnda justitierådens yttranden, såsom motiver för sin reservation. De återstående paragraferna biföllos utan diskussion, utom den 66:te, som på yrkande af hr Carleson och grefve E. Sparre till utskottet återremitterades. Sedan rubrikerna äfven blifvit upplästa och godkända, åtskildes ståndet omkring kl. 10. Presteständet. Det från förmiddagens plenum påbörjade lagutskottets betänkande n:r 20, i anledning af dels K