Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 2

dra, han åsidosätter helhetens stora evärdliga lag för ideliga detaljer af måhända utsökt, men fragmentariskt värde. För Crusenstolpe gifvas egentligen hvarken förrätter, meltanrätter eller efterrätter, endast rätter; han älskar farcerad charlottelök, strasburgergåslefver, ostron, fasan och tryffel, allt.om hvartannat, lika godt i hvad ordning; -han. helsar dem välkomna, såsom en Don Juan helsar la premiere venues, och han helgar dem med samma värma sin dyrkan, om till frukost, om till supå, om till spanska viner, om till franska eller ungerska. Detta vill med andra ord säga, att då hos Askelöf förmågan och konsten stodo ji den fullkomligaste harmoni, besitter. Crusenstolpe deremot visserligen en utomordentlig gastronomisk förmåga, men saknar onekligen något af detta, som lyfter gurmandismen till en skön och himmelsk konst i ordets trängre betydelse. Hans inspirationer äro ofta makalösa, men han är icke den man; om hvilken man på förband kan tryggt svärja att han icke möjligen i nästa ögonblick begår en liten gastrologisk sottis, faller från en leipzigerlärka i papiljott pladask ned till en biffstek, från ett vildsvinshufvud ned till grissylta, eller från flottbeokersparris ned i en karott stufvad potates. Crusenstolpe är ett gastronomiskt geni, må varal men han är icke en mästare att bilda en skola, så som Askelöf var. Detta omdöme gäller i ännu högre grad om Johanson. Äfvem denne man var en gastronom, som man icke kan frånkänna stor, eminent betydelse inom vårt fädernesland. Minnet af de utsökta middagar, jag vill säga: fester, dem han under sin lysande argusiska tid gaf på Stockholms modernaste utvärdshus och vid hvilka han sjelf som Amphitbryon gaf ett så briljant exempel, fortlefver ännu