Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 2

Angirorsarltevocaget narstades nade I gar stå ordinarie bolagsstämma, hvarvid revisionsbe-: rättelsen för förl. året upplästes. Af denna erfor man, att bolagets verksamhet under det förflutna året tyvärr lemnat ett ganska ogynnsamt resultat, i det ej allenast ingen ränta kunde lemnas åt aktieegarne, men dessutom en ytterligare underbalans uppkommit. Det beslöts att ångkökets verksamhet skulle på försök ännu ett år för bolagets räkning fortsättas. Det med ångköket förbundna bageriet — hvilket icke allenast burit sig, utan ifven lemnat ett öfverskott för året af cirka 1800 rdr — hade deremot af direktionen blifvit bortarrenderadt till ångkökets föreståndare, hr Pettersson, mot en årlig arrendesumma af 1900 rdr rmt. ee — Från Ragunda skrifver en korrespondent till Sundsvallsposten den 10 dennes: I anledning deraf att en betydlig mängd vargar denna vinter samlats på skogarne här i trakten och synas blifva allt mer och mer närgångna, så att man börjat frukta, det dessa snyltgäster kunna finna för godt qvarstanna på platsen till sommaren, för att på husdjuren visa sina bragder, bar man denna vecka anställt en större jagt med cirka 500 man efter dessa bestar, utan att likväl hafva lyckats knipa en enda, oaktadt man varit ett större antal af dem på spåren och jagten försiggått med största ihärdighet. Orsaken till detta mindre gynsamma resultat tillskrifves till stor del den fasthet snön redan erhållit, hvarigenom vargarne utan svårighet kunde undfly jägarne. Måhända hade detta företag lyckats bättre, om det verkställts några veckor förut. Ett större antal elgar förmodas hafva blifvit vargarnes rof, och funno jägarne lemningar efter ospisade delar af elgar, hvilka vargarne i förskräckelsen måst lemna till byte åt förföljarne. Att elgarne ganska hårdt förföljas af vargar bevisas äfven deraf, att större hopar af dem i förskräckelsen flytt ända till byar och gårdar, likasom sökte de skydd af menniskor. — Ur en korrespondens från Köpenhamn till Snällposten återgifva vi följande utdrag: Den yppersta studentkomedien, Hostrups utmärkta stycke Gienboerne, gafs förliden lördag på Folketeatern. Representationen var till hälften af privat natur, då rolerna till en del utfördes af samma akademiska borgare, som spelade i stycket för sexton år sedan vid dess första uppförande 1844; de yngre rolerna hade gifvits åt yngre studenter. Ehuru priserna, då representationen gafs för ett välgörande ändamål, voro temligen höga, voro biljetterna, som vanligt vid dylika tillfällen, mycket sökta; men också svarade den njutning man fick deremot. Mest var naturligtvis intresset spändt på de skådespelare, hvilka från första uppförandet haft roler och hvilka nu återuppträdde såsom män i olika ställningar i hfvet, den ene läkare, en annan justermästare, en tredje professor 0. s. v. Bland dem var Mantzius, som var en utmärkt löjtnant von Buddinge; men det var då mindre underligt än att både kopparslagaregesällen Christen Madsen och kopparslagarefrun gåfvos på ett sätt som icke var underlägset, den förre till och med öiverlägset rol-innehafvarnes på kongl. teatern. Synnerligen pikant måste det varit för studenterna, att se sin matheseos professor A. Steen — dessutom borgarerepresentant i Köperhamn och stor politicus — gå omkring och spela komedi; dubbelt pikant derföre att han jemte sin egentliga rol, kopparslagaremästare Smith, hade en liten birol, en af regensianerna i stycket, Sören Torp, den logiskt-filosoferande karrikaturen på Sören Kjerkegaard, samt derföre att prof. Steen vid detta tillfälle fann anledning att kopiera, eller kanske rent ut sagdt karrikera sin kollega vid universitetet, de unga studenternas buse i sin egenskap af examinator i den filosofiska propedeutiken, prof. Rasmus Nielsen. Nielsen har nemligen velat göra den hlla filosofiska examen (i propedeutik, logik och psychologi, i hvilka båda sisthämnde fack gubben Sibbern docerar), som gemenligen tages året efter det man blifvit student, till en verklighet, i stället för ett blott sken. Hans skärpta fordringar, och särdeles det att han inblandat en massa elementer af den högre matematiken (oändliga serier, differentialoch integralräkning, probabilitetsräkning o. s. v.) hafva medfört ett vexande antal af improberade vid de sista examina en tredjedel eller deröfver, ofta en 6 å 9 på dagen. Studenterne ha varit mycket förbittrade, men ha dock afhållit sig ifrån egentligen till ytterlighet gående demonstrationer; och prof. Nielsen står i stor aktning bland dem för det nit och den ifver, hvarmed han jemte en utomordentligt hänförande vältalighet föredrager sin fackvetenskap. Men till all olycka har det visats, att han i den inblandade matematiken begått temligen grofva fel, och särdeles har prof. Steen skonslöst blottat honom. På en bitande kritisk uppsats i denna sak af sistnämnde duglige matematiker har prof. R. Nielsen replikerat och i sitt svar begagnat sådane kraftuttryck som chikaner, rabulist, pedant., matematiskt hornkreatur på filosofiens område o. s. v. Nu kommer professor Steen, som tillfällig skådespelare i sGienboerne, och använder flera af bemälde kraftuttryck, ja imiterar sin motståndares manår och starkt utpräglade framställningssätt, och gör det på ett särdeles underhållande sätt. Det var omöjligt att låta bliatt skratta Å deråt, men hans berättigande att på scenen bibringa prof. Nielsen ett slag, på hvilket denne ej kunde medelbart ripostera, är tvifvel underkastadt och ha särdeles i studentföreningen, föranledt häftiga debatter. — Vid i lördags uti statskontoret bållen auktion försåldes 1260 lispund makuleradt skrifkartepapper å skillingsvalör, hvilket inropades efter 5 å 5 rdr 50 öre pr lispund, och hade en strykande af gång. teen — De stränga stadganden i våra grundlagar. hvarigenom vissa embetsmän icke få bekänna annåäK raligtnn fån öfatelYyrkane — gäller MEN