Aftonbladet – 26 mars 1860, sida 2

inom hufvudstadens kretsar och skall öfvergå i en ljufligt rosenfärgad tradition: till de senaste åldrar. Men med all sin gastrologiska storhet, stod likväl Johanson liksom Orusenstolpe efter Askelöf i klassicitet, i fulländadt och genomfördt system, i konstnärligt, estetiskt medvetande. Om det skulle tillåtas mig att med ett ord karakterisera Johansons gurmandiska jagn. ville jag säga att, medan Askelöfs oöfverträfflighet låg i det klassiska, medan Crusenstolpes gastropomiska egendomlighet är det passionerade, så bestod åter Johansons i ett visst jägtande efter det paradoxa. Detta står dessutom i närmaste öfverensstämmelse med hela hans skaplynne som menniska öfverhufvud, hvilket utmärkte sig bland tusende ger nom något titaniskt, något af detta bögre, Starkoddermessiga, som pryder en man om tre och en half alnar med en kejsareblick och en gång af Alexander den Store. Jag tilltror Johanson att i gastronomiska ämnena ha egt ganska djupa och vidtomfattande studier; jag förmenar likaledes att han af naturen egt de vackraste dispositioner för att blifva i detta fack en stjerna af första ordningen, äfven från den strängare filosofiska ståndpunkten betraktadt; men hans verldsomhvälfvande, allt föraktande och underkännande öfverlägsenhet bar gjort det till en vana hos honom att uti gastronomien, som allt annat, ständigt löpa utanför dessa horatianska gränser, Quos ultra citraque nequit consistere rectump. Han blef bärigenom paradox, oräsonnabel, till och med befängd, endast och allenast i afsigt att icke likna andra; han vägrade att böja sig under den sanna smakens eviga lagar, icke derföre att han icke i sitt hjerta hemligen erkände dem, men derför att de förkunnades af en Askelöf; d. v. s, af en annan änhan sjelf, och han kastade sig hellre in på den allra be