OrsoR att Sträcka sina anspråk eller tfordtidatt sfver kontraktets innehåll, att motsätta sig tillämpvingen af vissa punkter deruti eller att gå vid sidan ;m detsamma, bör naturligtvis af hvarje rättänkande gillas. Men, månne det icke är just ett dylikt föraringssätt man genom antagandet af utskottets fördag skulle komma att göra sig skyldig till. Sedan nan en gång ingått på och godkänt Norges grundag i dess helhet och således äfven de stadganden, leruti man erkänt Norges rätt att såsom ett sjelfständigt och oberoende rike besluta de förändringar uti grundlagen, som det sjelft kan finna nödvändiga, och då denna åt Norge inrymda beslutanderätt icke, hänseende till sin kraft och verkan, gjorts beroende wf Sverges samtycke uti andra frågor än sådana, som nncfattas uti de i riksakten intagna stadganden, wvad kan det väl då annat vara än en kränkning af let s. k. kontraktet, om Sverge nå efteråt försöker sillvälla sig en rätt i afseende på behandlingen af Norges grundlag, som, paralyserande den Norge enamt tillerkända beslutanderätten, hvarken uti ifråzavarande grundlag eller sedermera uti riksakten olifvit Sverge förbehållen och som derföre måste sökas vid sidan om dessa författningsakter — uti unterhändlingarne, som derom egt rum? Att norska sröndlagen vid de båda rikenas förening skulle bli öremål för underhandling, ligger i sakens natur; men dä den aktning, en bestående grundlag kräfver, cke bör kunna vara beroende af sättet för densammas tillkomst, och någon fråga om densammas tolk ing på historisk grund icke gerna kan uppstå i anla fall än då lagens föreskrifter äro otydliga och hvarandra motsägande, så bör följaktligen icke heller len omständighet, att Norges grundlag tillkommit senom underhandling med svenska kommissarier, xunna erbjuda Sverge någon rätt utöfver den, Som i samma grundlag blifvit Sverge tilförsäkrad. Skulle man beträda den väg, som utskottet utstakat för rikets ständer, så skulle ju med detsamma äfven bedömandet af hvilka paragrafer uti norska grundlagen som böra anses vara af unionel beskaffenhet och hvilka ej komma att bli helt och hållet beroende af ett godtyckligt bedömande; ja, ett konseqvent fortgående på denna väg skulle slutligen leda ända derhän, att Norge icke skulle finnas berättigadt till aågon enda förändring uti sin gruhdlag, med mindre Sverge dertill lemnade sitt samtycke; i öfverensstämmelse hvarmed man äfven finge betrakta alla sedan 1815 af Norges Storthing beslutade och af Norges konung sanktionerade grundlagsförändringar såsom lika många brott emot unionsvilkoren. Med jakttagande af en logisk slutledning torde det, såvidt jag förmår bedöma frågan, vara nära nog oundvikligt att komma till ett slikt resultat, så fort man icke vill medgifva; att riksakten omfattar alla de stadganden, som man vid densammas upprättande ansett sig kunna tillägga egenskapen af komtrakt och hvilka man till följd deraf velat undandraga en ensidig behandling. Förgäfves har jag uti den historiska utredningen af frågan eftersökt någon förklaringsgrund dertill, att man, i enlighet med utskottets uppfattning, uti riksakten endast intagit några af de unio-å nella vilkoren, men uteslutit andra lika beskaffadar. och öfverlemnat aesså, uvau aeras tillvaro och om-1å. fång vidkommer, åt en godtycklig tolkning. Läser . man ingressen till riksakten, så påträffar man deremot följande bestämda förklaring: Alltså hafva vi, lagliga ombud för Sverges och Norges inbyggare, ej trott oss kunna på ett värdigare och högtidligare. sätt för kommande tider befästa vilkoren för den1l mellan Sverge och Norge träffade föreningen under enl konung, men med åtnjutande af särskilda regerings1: jagar, än då vi öfverenskommit att ien särskild riks akt innefatta och upptaga förenämnde vilkor alldeles såsom de ord för ord härefter följa, Här talas icke J, endast om några vilkor, utan om vilkoren för den 1 mellan Sverge och Norge träffade föreningen, hvilket, j: enligt min åsigt, mäste berättiga till den slutsats, t att hvad som icke upptagits i riksakten ej heller il varit ansedt såsom hänförligt till föreningsvilkoren, i Skulle åter vid sammanförandet af de stadganden, i uti hvilka Sverge ansågs intresseradt, något förbi-fc I S s s l h seende hafva egt rum, så tyckes det likväl vara föga förenligt med Sverges värdighet att nu, efter för-Ås loppet af ett halft sekel, söka få detta afhjelpt På det ås af ekonomiutskottet, beträffande stadgandet om ståthållareembetet, nu föreslagna sätt. Att något förbiseende för öfrigt åtminstone icke varit vållande till att ej detta stadgande fått sin platsuti riksakten, torde man dock så mycket hellre kunna antaga, som ståt11 hållareembeteticke endast omnämnes uti en para(i graf, utan finnes vidrördt på flera ställen i grund-fi lagen och således varit mer än tillräckligt il: ögonen springande för att ådraga sig kontrahen2 ternas uppmärksamhet... Då nu emellertid utskot--.o et förklarar oftanämnda stadgande innefatta en belå stämmelse, som icke kan af Norge ensamt, utan ( Sverges medgifvande, ändras eller upphäfvas; tyckess det som om utskottet, i öfverensstämmelse med denna I e Asigt och i enlighet med motionärens yrkande, äfven Jo borde ansett frågan böra dragas under rikets stänÅh lers pröfning. Så långt har utskottet dock icke trott) za sig kunna gå. Tvärtom säger utskottet sig, på grund s deraf, att stadgandet ej blifvit i -riksakten intaget, ih icke kunna godkänna åsigten om rikets ständers beD fogenhet att i beslut om detsammas upphäfvande del5 taga. Hvilka bestämmelser kan det väl då vara, hvars åu förändring eller borttagande icke bör komma underiyv fikels ständers pröfning? Förmodligen endast så-lk dana, hvilkas unionella karakter kan bli föremål före ett godtyckligt bedömande? Men på hvad sättskola li då frågör om slika stadgandens ändring bebandlas..s eller afgöras? Utskottet säger visserligen, att af det In ou ifrågavarande stadgandets egenskap, att vara enån föreningsbestämmelse, måste följa, att de: tillkom-ån mer unionskonungen att deröfver slutligen besluta, It och att frågat om ändring deruti bör behandlas ijg samma ordning :som rörande tillämpning af andraa anionella stadganden varit följdo; men mig veterli 1 sen finnes dock hvarken uti Norges grundlag eller il u riksakten någon enda bestämmelse, enligt hvilken en h sf Storihinget beslutad förändring af ett unionelt ie stadgande skulle konna behandlas irsamma ordning ån som ett lika beskaffadt stadgandes tillämpning. Jag skulle derföre tro att icke något Storthingsbeslut i: rörande stadganden, som verkligen äro af unionel naI h ur, bör kunna af konungen sanktioneras med min lå re rikets ständer först dertill lemnat sitt bifall, s Då nu den ifrågavarande, af Storthinget beslutade ÅN srundlagsförändring icke är af beskaffenhet att kunna fr: komma under rikets ständers pröfning, så måste äf. jb ven, efter min uppfactning, deraf framgå att berörde lk stadgande icke är unionelt och således icke heller kan Id bli föremål för unionskonungens, utan endast och e ullenast Norges konungs sanktion eller förkastelse, ls öfverensstämmelse med denna uppfattning vägradel a ifven konungen år 1854, då Storthinget likaledes ti hade beslutat ståthällareembetets indragning, sin sanktion till detta beslut, icke i sammansatt svenskt. Is norskt, utan endast uti norskt statsråd; och då emot tj letta sätt att behandla frågan förut icke förnummits ti len ringasie anmärkning från rikets ständers-sida, I fi samt de unionella rättsförhållandena mellan Svergel a och Norge sedan dess icke undergått någon förän-s Iring, inser jag ej på hvad grund samma fråga nu! a skall afgöras i annan ordning än då. Om man förlo; sfrigt tager i öfvervägande att ståthållaren utnäm1; ues och entiedigas uti norskt statsråd, attSverge js icke i ringaste mån bidrager till denne embetsmans I s flöning, att Storthinget, om det så finner för godt, lg skulle kunna vägra anslag: dertill, att ståthållaren! sj rör utöfningen af sitt embete är ansvarig, icke inför I y; rikets ständer, utan endast inför Storthinget, att han! t; följaktligen kan ställas under tilltal inför norsk riks. IN -ält, och, derest han skall söka befrämja svenska inIs stressen på bekostnad af Norges, i så fallskulle blott 1. ställa sig för aktion, så synes det mig ensamt afiyv dessa omständigheter vara tydligt och klart, att ståte se rn Re min Alk a