Aftonbladet – 22 mars 1860, sida 1

I Om någon hade föreställt sig, att geInom det beslut, som rikets ständer fattat med afseende på den norska ståthållarefrågan, Hela denna fråga nu blifvit bragt till ett slut, och att en lösning af tvisterna och förvecklingarne blifvit vunnen, så försvinner snart denna illusion, då han kommer till erfarenhet derom, att det är först nu och just genom I det nämnda beslutet, som de svårlösta förvecklingarne begynna. Det torde ännu dröja några veckor innan ständernas skrifvelse i ämnet kan blifva till Kongl. Maj:t expedierad. Menj skulle man tro Dagligt Allehanda, har en början till kollisioner redan inträdt. Nämnde tidning berättar nemligen i går: Både i måndags och i går har H. M. kod nungen hållit samman att svenskt och norskt statsråd, hvarvid den s. k. norska frågan skall varit under öfverläggning. Det berättas med anspråk på trovärdighet, att det svenska statsrådets samtliga ledamöter härvid förklarat sig bestämda att lemna sina platser för den händelse, att norska Storthingets beslut om ståthållareplatsens upphäfvande: vinner kunglig sanktion. Det heter derefter, att de norska statsråden å sin sida visat samma bestämdhet i åsigter, hvarjemte meddelas följande: I Efter frågans afgörande i riksstånden ilörÅ dags bragte telegrafen omedelbart underrättelsen om öfverläggningarnes utgång till Norge. På måndagen var, enligt hvad telegrafen redan skall hafva öfverbringat, Storthinget församladt, då svenska ständernas beslut blef Storthinget meddeladt. En stark rörelse skall härvid uppstått, och Ueland föreslagit en adress till H. M. konungen med anhållan om sanktion å Storthingets beslut, hvilket förslag skall af Motzfeldt afböjts med den förklaring, att en sådan adress ej vore af behofvet påkallad, då Storthinget hade att trygga sig vid kungsord, hvarvid förslaget om adressen förföll. Vi veta icke huru mycket som kan vara riktigt i dessa uppgifter, men anse dock att man till följd. af det sätt, hyarpå D. Allehanda under agitationen talat om och åberopat hvad som sagts och gjorts och tänkts inom ministeren och på högsta ort, har stora skäl att betvida deras fulla sanningsenlighet. Att denna sak redan varit å bane i sammansatt statsråd, är mera än otroligt; revisionsfrågan skall naturligtvis i sinom tid der komma att föredragas, men det dröjer som sagdt någon tid, innan ständernas skrifvelse derom inkommer till svenska regeringen... Ait någon enskild och hvarje officiell egenskap saknande konversation mellan svenska och norska statsrådsledamöter egt rum i ämnet, kan Ju vara ganska möjligt; men ett dylikt samspråk, om det egt rum, torde svårligen kunna karakteriseras såsom ett frågans bringande å hane i sammansatt statsråd. I sjelfva ståthållarefrågan ha vi, uti det skick, hvaruti den befinner sig, icke det ringaste att orda. Saken föreligger till afgörande hos den ende skiljedoI mare och medlare, som finnes uti unionella tvister, nemligen den gemensamme konungen, då vi beklagligtvis: sakna I hyårje unionel representation. Hvad åtgärd konungen i sjelfva frågan bör vidtaga, derom ha vi icke yttrat oss, och Järna icke heller nu göra det. Vi ha endast sökt hindra dess intrasslande genom försök till direkt inblandning i densamma från sychska statsmakternas sida. Om konungen sanktionerar eller icke sanktionerar Storthingsbeslutet, det är en norsk fråga, som icke rörer oss och som för oss icke. skulle ha något slags intresse, om icke den opinionsyttring, ständerna nyligen uttalat, gjort, att hvilket som helst beslut konungen i denna gak kan komma att fatta, detsamma företer stora svårigbeter och kan hal menliga följder för vårt land. Ständerna ha begärt ett uppskof med frågans afgörande, som konungen icke lagligen kan gifva. Konungen måste sanktionera eller förkasta Storthingsbeslutet. Att han härvid såsom högste domare och unionens ende representant måste följa sin öfvertygelse om hvad som är tätt samt för unionen nyttigt och nödvändigt, är otvifvelaktigt. Vi ha icke den ringaste aning om konungens personliga öfvertygelse och sympatier i denna sak, hvilka till följd af) de beklagansvärda omständigheterna måste dragas fram, för att göra slag i saken; vid ryktena om gifna löften o. s. v. fästa vi ingen betydelse; och de motsägas af åtskilligt annat. Vi tro emeller-: tid, att hvar och en i de förenade riIkena, som kan tänka något i allmänna angelägenheter, måste beklaga den svåra ioch i konstitutionelt hänseende verkli-: gen vidunderliga ställning, i hvilken konungen blifvit bragt, och veta att respektera det utslag han fäller, såsom dikteradt af opartisk rättskänsla och fästadt afseende på båda rikenas verkliga och väsentliga intressen. i Om emellertid numera hvilketdera beslutet som konungen än tager, detsamma stöter på stora svårigheter och kan med-1