Aftonbladet – 21 mars 1860, sida 2

och afsigter, men anser honom icke vara nä;on handlingens man, och då han handlar, så sker detryckvis, titan mått och sammanhang. Vare sig af godhet eller försagdhet, vågar ban ofta icke hvad han ifrigast åstundar och ganska lätt skulle kunna. Så afvaktar han t.ex. med otålighet, att ministern von Werther skall ja afsked, och frågar Humboldt huruvida icke mannen yttrat någonting ditåt. — Humboldt har många fiender bland de lärda likasom vid vofvet. Oupphörligen gör man små försök att nedsätta honom. Men öppnar någon munnen till bestämda loford öfver honom, så örstummas genast tadlet, ty sällan känner sig någon i stånd till att genomföra ett sådant. Nyligen sade mig en herre, att han ej visste hvad han skulle tänka om Humboldt, han kunde ej komma på det klära med sitt omdöme öfver honom. Jag svarade: Tänk alltid det bästa om honom, tro alltid det bästa om honom, så förfar ni alltid ;å det säkraste sättet. En annan herre yttrade vid ett annat tillfälle hånfullt: Humboldt var en stor man innan han kom till Berlin, men der blef han en vanlig menni-: ska Härvid erinrade Moritz Robert derom, stt Rahel ofta hade sagt: I Berlin håller sig ingenting, allting blir sämre, ja om sjelfva påfven komme till Berlin, så blefve han ej längre påfve, utan förvandlades till någonting ordinärt, till en beridare eller någonting dylikt. Den 2 December 1841. Humboldt tänker nu med allvar på att draga sig tillbaka; han vet ganska väl att det numera endast är hans namn som för konungen har värde, men att hans inflytande vida öfverflyglas af anära.Thers har i Paris sagt honom, att man taladel så mycket om det revolutionära Frankrike, men att han för sin del tyckte äfven Preussen visa sig temligen oroligt. I ett bref från Guizot till Humboldt stod mycket godt om konungen, och då Humboldt visade denne bretvet, hvaruti ordet succes förekom, så utbrast konungen: sAck, derfhed står det illa till, dermed böra vi tiga I sjelfva verket finner Humboldt, att sinne stämningen här på ett förfärligt sätt förvärrats. Konungen har fiehder, och detta inom en ganska hög sfer. Den 3 December anmärker Varnhagen: Just nu har jag fått en biljett ifrån Humboldt, som skickar mig en af presidenten von Seckendorff författad skrift, hvaruti äfven en representation yrkas, nemligen en å puro, i hvilken hela folket skulle inkarneres. Humboldt tillägger: Detta måste vara vederbörande angenämt, ty utan en sådan förmodan hade han väl icke låtit trycka skriften. Slutligen yttrar han med djupt svårmod: Här är för mig en dof, töcknig aftonluft. Varnhagen tillägger härvid: Det är hårdt att vara en Humboldt, och nödgas yttra sådant, då man befinner sig på höjden af sin ära och 1 fulla glansen af sitt rykte Han har i sjelfva verket föga glädje, och det är blott hans satiriska munterhet, som gör honom lifvet här någorlunda drägligt. Den 24 Februari 1842 yttrar Varnhagen i sin dagbok: Humboldt har berättat mig ganska intressanta saker från England. Vidhof vet den största prakt, men umgängessättet enkelt och naturligt; konversationen obesvärad, tonen ytterst vänlig och godmodig, äfven melJan herrar och damer af motsatta partier. Peel behagar honom lika litet som förra gången; han ser ut som en holländare, är mera fåfäng än äregirig och har inskränkta synpunkter. Lord Aberdeen är en tigare, men som likväl med allt sitt tigande icke lyckas förmå folk att tro, det han kan tala särdeles klokt. Bunsen bar ådagalagt den största taktlöshet; bela verlden är emot honom; endast konungen mer än någonsin för honom. Hela konungens resa till England var en intrig af Bunsen — säga sjelfva engelsmännen. Ack hvad glasknappar, , åfogelsfjädrar och band kunna sätta mennhiskor i rörelse l — så skrifver Humboldt den 24 Juni 1842. Detta hade afseende på stiftandet af orden pour le merite. Härom yttrar Varnhagen i sin dagbok: Humboldt berättar mig utförligt om den nya ordens stiftande. Konungen hade först satt upp en lista; namnen hade han skrifvit med sanskritbokstäfver. Denaa lista meddelades Humboldt, Eichhborn, Savigny och Thiele för att deröfver afgifva utlåtande. I sex veckor räckte öfverläggningarne. I början ville konungen ha 46 ledamöter, lika många som Fredrik den store räknat regeringsår. Talet 40 förkastade ban, emedan det kunde påminna om de fyratio i franska akademien. Slutligen inskränkte han antalet till trettio. I allting förfor konungen efter sitt eget sinne. Arago nämndes ursprungligen af konungen. Så äfven Metternich; detta var konungens uttryckliga och oföränderliga vilja. Metternich hade yttrat sig skämtande öfver det nya biskopsdömet i Jerusalem. På det han nuicke skulle göra detsamma i afseende på den nya orden, så borde han bli medlem deraf. Detta anser Humboldt ha varit den hemliga driffjedern. Steffens, menade konungen, vore icke tillräckligt utmärkt, hvarken såsom filosof eller som naturforskare. Liszt var af konungen bestämdt utsedd; inga invändningar bjelpte. Spontini skulle erhålla orden; men Savigny och kabinettsrådet Miller lyckades afböja detta. Emot Melloni anmärkte man, att han varit en carbonaro och chef för en revolutionär junta. Det är mig alldeles likgiltigt, sade konungen. Emot Moore invände man, att han skrifvit verser, hvaruti Preussen blifvit förlöjligadt. Den saken rör mig icken. svarade konungen. Han skulle ha utnämnt OConnell, i fall denne egt behöriga vetenskap-1liga förtjenster. I motsats härtill blef likväl häfdatecknaren Schlosser utesluten på grund af sina partiåsigter, 0. S. V. (Forts.) 4 Nioolay Peter Nielsen. (Födt 28de Juni 1795, död 13de Marts 1860). (Ur Fedrelandet).