Aftonbladet – 17 mars 1860, sida 2

Dessa något sväfvande ord uppfattades olika af de särskilda partierna, som hvar för sig tolkade dem enligt sina önskningar och intressn. Man visste emellertid från säker källa, att Preussen, på samma gång det i sina diplomatiska utgärder reserverat sig till förmån för legitimiteten, icke protesterat och ej hade för afsigt att protestera mot Central-Italiens annexation. Jag skall längre ned yttra mig om Preussens sannolika ståndpunkt i afseende å Savoyen och Nizza, hvilka i detta ögonblick så mycket sysselsätta Europa. Hvad diskussionen i kammaten angår, så kan den sammanfattas i några få ord. Katohkerna (d. v. s. ultramontanerna) å ena sidan samt feodalerna å den andra togo öppet parti för påfven, för de förjagade furstarne i Italien och för Österrike. De liberala deremot, bland hvilka hr Bernard från Danzig samt den ryktbåre talaren Vincke förtjena särskildt nämnas, försvarade lyckligt Italiens och Sardiniens sak. Hr Vincke yttrade sig med mycken energi, och hans tal har gjort stort intryck. Han åberopade Englands antecedentier 1688, äfvensom Spaniens, Portugals, Belgiens och så många andra länders för att ku lslå de legitimistiska argumenterna. Erinrände om Österrikes beteende mot Preussen vid Villafrancafreden, var hr Vincke ganska bitter mot denna sistnämnda makt, hvilken han betecknade såsom antitysk. Han sade, att den österrikiska örnen var en svart och gul fogel utan någon enda tysk fjäder. Med ett ord, det liberala partiet uttalale under detta plenum öppet sina sympatier för Sardinien, men det gynnade derföre icke Frankrike. Tvärtom förklarade hr Vincke samt de öfriga talare, som uppträdde i samma anda, att Sardiniens förstoring vore at öfvervägande vigt för Tyskland och till och med för Österrike, emedan Piemont borde tjena till förmur mot Frankrike. Af detta skäl var det också, som Sardinien borde behålla vägen öfver Alperna. Häraf finner man, att den liberala majoritetens inom andra kammaren tänkesätt äro, antiösterrikiska, antifranska samt på samma gång ganska vänliga mot Italien. Sinnesstämningen eger härutinnan mycken likhet med den, som råder i England. Jag anser mig böra yttra några ord om den oerhörda litterära och politiska uppståndelse, som framkalläts af Alexander von Humboldts bref till Varnhagen von Ense från 1827 till 1858, jemte utdrag ur Varnhagens dagbok. Denna bok, som för några veckor sedan utgafs af en Varnhagens. brörsdotter, Har väckt en ofantlig sensation i heia Tyskland. Den togs ibeslag af polisen i Berlin, men beslaget upphäfdes derpå på hög befallning. Humboldt yttrar sig i sina bref, och de omdömen af honom, som anföras i Varnbagens dagbok, med en i Preussen oerhörd öppenbjertighet om de högst uppsatta personer och särskildt om KreuzZeitungspartiets anhängare, dem Humboldt med outtömlig verve illa åtgår. Han kallar dem uckermarkska Montmorencyer, nyktra, fanatiska, blekblodäle Poliguacar. Vidare säger han: Dettå lumpna och andefattiga parti och tillägger: Allt hvad som kommer från denna Kreuzzeitungsclique bär prägeln af feg ondska. I Januari 1851 klagar hån öfver ministrarnes inskränkthet och oförmåga. Kultusministern von Raumer förklarar han vara den dummaste, och dertill rå. — I September 1853. uttryckte sig Humboldt ännu kraftigare, försäkrar Varnhagen. Han talade med djupaste förakt om kultusministern von Raumer, bans råhet och fräckhet, hans hat mot all vetenskap, hans, olycksbringande görände och låtande. Konungen, sade Humboldt, hatar och föraktar alla sina ministrar, men denne isynnerhet, samt talar om honom såsom om ett osjäligi djur; särdeles förargar det honom, att von Raumer alltid sätter sig emot konungens önskningar. Han behåller honom ändock, likasom de öfriga, derföre att han en gång har dem och hvarje förändring är ett mödosamt arbete. — Bröderna Schlagintweit ville konungen lemna understöd till en resa till Himalaya. Humboldt rådfrågades och tillstyrkte understödet; men Raumer ville ej. Då skref konungen, som kände sig vanmäktig mot sina ministrar, till Bunsen.. Denne tog saken om händer, och bröderna Schlagintweit erhöllo nu engelskt understöd. Den uslaste karten i hela förvaltningen var geheimerådet N.), en lumpen smickrare och hycklare, full af hat och agg. Viardot Garcia kan ej sjunga här, s.de han för någon tid sedan, dertill är hon alltför röd. Alla föreställningar, att sången icke skulle bli röd, voro förgätves. Humboldt sade slutligen till honom: Nå, så skicka till Bethanien (ett slags protestantiskt kloster och hospital) och hemta hit diakonissorna för att sjunga Berlin och Potsdam bli öfver allt i boken la medfarna. 1836 kallar han Berlin tonrattigt, andligt förhärjadt, litet, olitterärt. 1841 talar han om det andefattiga sällskapslifvet ;ch det öde stepplandets nyktra själstillstånd. Sanssouci i Potsdam benämner han gång efter innan för den Kkälla; historiska kullen. I medlet af December 1853 skildrar han hofvet såsom ett buddhistiskt kallt helveten o. s. v. Den store mannen klagar litet emellan öfver sitt enformiga och tråkiga lif. Han var en nagel i ögat på presterna. Hans inflytande blef allt mindre och mindre. För att till pension rekommendera enkan efter en demoktatisk. filolog (sannolikt professor Franz), måste Humboldt år 1852 låta sin ansökan underskrifvas af Stahl! Dettå afhöll ej den ädle mannen från att, så mycket Kan kunde, outtröttligt verka för vetenskapens frihet, tolerans och religionsfrihet... Redan, 1842 genomdref han, att en jude vann inträde i vetenskapsakademien. För farisger och pietisjer kände han ingen skonsamhet. Den bekante general Leo