Aftonbladet – 17 mars 1860, sida 2

Sla stråken ur Faganinis hand; men när dennej:! lemnat Paris, ärfde Ole Bull större delen af hans publik och applåder, under det att Jules. Janin fortfarande affyrade sina batterier efter. den retirerande mästaren. Det var också något eget för Pariserpubliken ätt se den ungek: reslige nordetis son, med hår af lir och muskler af stål, beträda samma tilja som nyss förut uppburit den spindelspenslige italienaren med : det ovala gula ansigtet, den korpsvarta stri-1: piga mahnen. Män fann att om Södern hade i Vesuvius, så hade Norden sitt Hekla, och les Janin skämde icke bort saken. Vet dröjde derföre icke länge, förrän Olej: Bull förvärfvat sig europeiskt rykte, och, med detta gående före sig återvände han till fäderneslandet och kom äfven till Sverge. Det vär för ungefär 20 år sedan. Vi veta icke om Ole Bull kan, liksom Paganini, spela på en sträng och locka fram toner med spatsetkäppar, men han är tillräckligt mirakulös). ändå, tycka vi. Hans inspiration är öfverväl-J: digande, liksom hans färdighet förvånandel: ända till ytterlighet. Dock när man hör ho-j; nom, hvem har tid att tänka på den ena eller): andra? Hvem reflekterar öfver stråke ochi ingergrepp? — Det är myriader perlor aff. öga vattenfall, rika skogars sus, idel fogel-js 6 l sång och qvitter. De finnas, som anse alltj: hvad de sjelfve icke kunna göra för charla-J( taceri, och bland dem räkna vi åtskilliga herrar musici. Men det är alldeles desamma Om om en flicka, hvilken vore utmärkt ijs vals, skulle påstå att en Marie Taglioni eller Fanny Cerito icke äro dansöser, derföre att de kunna göra åtskilligt mera än vals ellerji polka-mazurka. För öfrigt måtte man väl urj: sitt instrument få taga hvad man vill och kan, och gör man nu mera än hvardagligheten för-1i Mår, så är man otvifvelaktigt en stor talang, : ett öfverlägset geni, en örn, somflugan icke! kan begripa: Men Ole Bull har haft åtskilligt annat förå. s:g i sina dar. En gång föll det honom inl: att bilda en skandinavisk koloni vid någon flod ! Amerika; :men den gången spelade han en dålig fiol. Han köpte sig ett större stycke jord och betalte det dyrt. Säljaren tog pen-I garne, men jordstycket fanns blott i säljarens fäntasi, också ett fantasistycke, som man fin-I ner. Det finns ändra än konstnärer som lefva al sin fantasi, men hin må råka ut för dem! Alt var förloradt, utom snillet, äran och fioIen. Ole Bull strök luggen ur pannan och beträdde ånyo.den amerikahska konserttiljan. Men den gången kom han fram utan fiol, bugade sig för publiken och började sedan helt lugnt betraktä väggarne: En fiolspelare utan fiol! Dettå var redan bågot som måste slå an på de goda amerianarne och, vi skulle trö det, äfven på hvilket annat godt folk som helst. Ole Bull fortar att vandra fram öch tillbaka, gnuggande sina fingrar så att det knäpper i dem. Detta är visserligen något, men man väntar äfyen på de der flageoletterna och de der djupa sfråkdragen, som gå ända till lefvern. Ändtigen gör Ole Bull ett tecken åt ena sidan, och straxt inkommer en liten svart djefvul till. neger, bärande på rödt hyende en fiol. Han ger vidarö ett tecken åt andra sidan, och På ögonblicket insväfvar en genie i himmelsDått med vingar, förande på hvitt hyende en stråke, Detta sätt, att taga ingredienserna från så diametralt motsatta regoner och sammansmälta dem i sanima degel framkallar redan en Kifallsstorm från det förtjustå auditoriet. Resten drar Ole Bull sjelf försörg örn. Han ger de goda amerikanarne litet af hvarje, hälften af himmelen, hälften af afgrunden, genomlöper i en kromatisk skala allt möjligt mellan de motsatta polerna och kastar slutligen hela Niagarafallet öfver alltsanimans. Triumfen är fullständig, Ole Bull återtager sitt guld, men aktar sig visligen för att kolonisera det i den amerikanska jorden. — Det är bekant att i Amerika får en konstnär, om än aldrig så stor, icke vara hvad man Kallar grätten på några hocus pocus mer eller mindre, så framt han vill lyckas och icke svälta ihjäl. Utan Batnum hade måhända Jenny Lind i Amerika icke förtjent så mycket som till en pomadburk en gång. terkommen till sitt fädernesland. fick Ole Bull ett annt infall: Norge, fullvuxeti myc set, är dock ännu barn i åtskilligt annat, synnerligen hvad angår dramatisk konst. Norr:nännen, ypperliga på rår och i vanter, ha bestämdt icke fötter lämpliga för kothurnen. Ole Bull försökte det omöjliga, och det ser nästan ut som han skulle lyckas. I Bergen, under hans vård och med stora uppoffringar, bar Norge nu sin första nationalteater. Nu är, som man vet, Ole Bulli Stockholm: Att han kom hit just nu och då den torska rågan upptändt la sinnen och väckt de häfUgaste passioner, är troligtvis: en.ren tillfällighet. Eller kan det rmöjligen vara en fint at norrmännen? ,Inbilla de sig måhända att våra parlamentariska stockar och stenar skola unga efter den nye Orphei lyra? Efter sämre fioler ha de dänsat. Se hvilken vacker. briljant på hans stråkel : vitrade tal 08s en dam på konserten. . Det var just vid det der stället i Et Se:erbesög), då Ole Bull låter solen gå uppöfver Norges fjell och helsår den uppgående med en kör af alla dess dalars bevingade sånsarskäror .det der praktfulla, öfver all beskrifning hänförande stället. Hvad kan det vara för en briljant vår sköna (grätne :menar?: frågade. vi oss sjelfya och. anlitade kikaren, då vi upptäckte på stråkI skrufven en stor. diamant. ;., sola. fer sou Men hvad har väl juvelerarens konst att -Öra med: en stråkej hvilken Panjskurit, Graserna polerat och sjelfva Pegasus släppt taglet till? I tion sekid i Utfikes korrespöndens, (Fråå Aftonbladets; korrespondent); .. Berlin, den 9 Mars 1860. Arr rk OM YR RE I ART RR