Aftonbladet – 16 mars 1860, sida 2

å är det eh sanning, att majoriteterna på iddarhuset och i preste-tåndet anseg benägna ör utskottets förslag. Men när erkände svenka folket, att dessa båda stånd uttrycka lanlets opinion? Dessa i. kastfördomar. fångna och för privilegier kämpande korporationers sigt jäfvas nästan beständigt och isnartsagdt ivarje stor och .samhällsvigtig fråga af de olkvalda ombuden, som endast mödosamt yckas släpa med sig än det ena, än det anIra, men sällan eller aldrig båda, för uttasande af något tuppfjät på framåtskridandets bana. Och visserligen ha dessa stånd icke neller fått fullmakt, att uttrycka landets ennälliga opinion i denna sak, i hvilken deras lösen är, att man bör qväsa ett frihetsälskande folk, och göra ett, om än vanmäkigt, försök att bestrida detsamma fulla eganderätten till dess iria institutioner. Och äfven inom dessa stånd skola, vi veta det med visshet, vid morgondagens förhandlingar röster icke saknas, som komma att uttrycka en mening motsatt majoriteternas, — röster, som icke förtröttas att föra frihetens och framåtskridandets talan, fastän de oftast ropa i öknen. Djupt beklaga vi dock, att en och annan af de röster, som pläga höras bland detta fåtal, denna gång troligen komma att instämma i den frihetsfiendtliga kören. Vändom oss derefter till de folkvalda stånden, dessa församlingar af folkombud, som med något berättigande kunna säga sig uttrycka landets opinion. Hvad finna vi der? Främst bondeståndet, som med sin djupa känsla för det rätta, med sin fäderneärfda kärlek till egen och aktning för andras frihet, i första ögonblicket insåg och uttalade obehörigheten af de Dalmanska: anspråken. Detta lärer dock få vittna något om opinionen hos en ganska vördnadsbjudande del af landets bebyggare. Möjligt att de flitigt använda sofismerna ledt en och annan medlem af det hedervärda ståndet till den förestillningen, ett någon Sverges rätt är här att bevaka och att man främjar föreningens befästande genom hotet att återtaga de högtidliga löften våra fäder afgifvit; men majoriteten af det svenska bondeståndet skall dock icke frånträda sitt en gång gifna votum för det: rätta. Ser man åter på borgareståndet, finner man der meningarne ganska delade redan vid förslagets första framträdande. På båda sidorna stodo män, hvilkas fosterlandskärlek och frihetssinne är höjdt öfver allt tvifvel. Vi ha dock frår början hyst den öfvertygelse, och vi hysa den än i denna stund, att majoriteten inom detta stånd icke skall; hvarken genom den animositet, som norrmännens småaktighet i vissa stycken må hafva väckt, eller på grund af sväfvande och, enligt så många insigtsfulla mäns omdöme, ohållbara rättsanspråk . låta förleda sig till ett. lika orättmätigt som oklokt och framför allt vanmäktigt försök attåtertaga de af svenska folket en gång gifna försäkringarne. Men, ihvad fall som helst, en votering, som utfaller med en eller några få rösters öfvervigt, åstadkommer visserligen ett ståndets beslut, men uttrycker lika litet ståndets som landets enhälliga opinionn. Kommer så vetenskapen. Bland de vetenskapsmän, som med öppet visir deltagit i den nu förda debatten, har man på den ena sidan riksarkivarien Nordström och honom; ensam. (Den sig så kallandej universitetslärare, som icke finnra för godt att ställa en mar bakom ordet, kunna vi naturligtvis icke taga med i räkningen.) På den andra sidan möta oss åter namnen: Carlson, Bydin, Malmström, Wieselgren och slutligen den frejdade, i vetenskapens och i frihetens tjenst grånade rättslärare, som i går hade ordet i vårt blad. Lägger man härtill, att universiteternas ungdom — denna ungdom, hos hvilken fosterlandskänslan och rättskänslan städse pläga finna sitt lifligaste, likasom sitt sannaste, uttryck — vid de festliga tillfällen under dessa veckor, då densamma haft tillfälle gifva sin mening tillkänna, nedlagt otvetydiga protester mot de tillämnade försöken att qväsa vårt fribetsälskande brödrafolk, — lägger man detta till de redan mogne vetenskapsmännens omdömen, så har man en ganska god ledning för utrönande på hvilken sida landets upplysta opinion befinner sig. Härom må man dock gerna tillsvidare tvista; men det anförda skall, hoppas vi, vara nog. för att visa det oberättigade uti vår publicistiske motståndares idkeliga skrik derom, att landets enhälliga opinion står pi hans sida. Säkerligen skall ingen låta dåra sig af det skriket. .