Aftonbladet – 16 mars 1860, sida 1

j hans hjerta blef varmt och .vekt .vid -åsynen af. detta .stackars. menlösa offer. De hade sagt mig, att ni blifvit frigifven. medborgare Evremonde, Jag hoppades, att det var sannt. Det var så. Men jag blef häktad igen och dömd till döden. Om jag kommer att åka med er, medborgare Evremonde, vill ni låta mig hålla er i handen? Jag är inte rädd, men jag är liten och svag, och det skulle ge mig mera mod. Då hennes tåliga ögon sågo upp på honom, förmärkte han i dem ett plötsligt uttryck af tvifvel, sedan af förundran. Han tryckte den af arbete och hunger utmagrade handen, och lade ett finger på sin mun. Ni ärnar dö för honom! hviskade hon. Och för hans hustru och hans barn. Tyst! Ja j O1! Ni skall ju låta mig hålla er tappra hand, främling? Tyst, tyst! Ja, min stackars lilla syster; till vår sista stund. Samma skymning, som börjar sprida sig öfver fängelset, börjar äfven sprida sig, vid samma timme af den tidigt inbrytande aftonen, öfver barrigren, och den der församlade folkhopen, då från staden en vagh anländer, som skall vederbörligen visiteras. Hvem åker der? Hvem är i vagnen? Fram med passen .l Passen framlemnas och granskas. Alexander Manette, läkare, Fransman. Hvem är han 2 Man pekar på den hjelplöse, oredigt mumlande, frånsigkomne gamle mannen. Medborgaren doktorn: tycks ej vara rätt vid sina sinnen. Revolutionen har kanske varit bonom för magstark 2 Så är det.