Aftonbladet – 15 mars 1860, sida 1

Från en af vårt lands berömdaste rättslärde ha vi mottagit nedanstående uppsats rörande dagens fråga, på hvilken är öfverflödigt. att särskilt fästa våra läsares och herrar representanters uppmärksamhet. Å Något om fosterländska åsigter.jia När personer i internationella frågor låtit sig hänföras af. en passiom, den de bemöda sig att väcka eller underhålla hos nationalrepresentationen, för att förmå denna till vådliga eller orättvisa mått och steg, är det lika vanligt, som naturligt, att de söka förstärka skälens ringa styrka genom åberopande af det förmenta fosterländska i deras mening, eller genom vädjande till nationalfåfängan; en metod, hvaraf behofvet kännes starkare i den mån de hänförda, antingen af män med klerare blick och lugnare besinning, bringas i svårare trängsel, eller af eget förstånds ljus lära inse eller ana den verkliga svagheten af deras så kallade skäl. Denna metod nyttjades vid sverska riksdagen 1741, då man ville. genomdrifva beslutet om det på olycka och nesa så rika ryska krig, som slutades 1743. Den användes ibritiska parlamentet, under striden mot den store Chatams förslag till förlikning med anglo amerikanarne och undvikande af den förödmjukelse försöket till deras kufvande ådrog Storbritannien. Den -har varit begagnad i Norge, under den mångåriga, närmast af Carl Johans försök mot norrmännens politiska frihet och af den sorgligt ryktbara Bodöesakens oförsvarliga behandling föranledda, antiunionella agitation, hvars framgång väckt ett befogadt missnöje i Sverge, men dock, såsom vi hoppas, ej skall komma svenska. folket att glömma hvad det är skyldigt sig sjelft och sitt gifna ord, ej mindre än brödrafolket. Och sednast har den blifvit tillgripen af en svensk tidning, som under striden för fordringar, dem kompetenta, domare anse lika okloka som orättvisa, lika sårande för svenska, som för norska, folkets värdighet, icke underlåtit att försöka hvad som kunde uträttas genom att kalla den af tidningen omfattade åsigt: den fosterländska, den som ville upprätthålla fosterlandets värdighet, och derigenom antyda, att motståndarne äro likgiltiga för fosterlandets vär-. dighet och att deras åsigt är ofosterländsk. Till någon förundran öfver detta sistnämnda försök är man lika litet berättigad, som till en dylik öfver de förut omtalade, likartade., Det var, likasom de, framkalladt af en i saken inneboende nödvändighet. Huruvida det skall följas af samma lycka, som de, återstår att se; men under tiden kan det väl löna mödan att göra sig reda för det rätta förhållandet med den beprisade fosterländskheten.5A För ögonblicket är det egentligen två satser, hvari denna. åsigt yttrar sig: 1. att i den mellan Sverge och Norge ingångna förening Norge, enligt nu gällande fördrag, intager en underordnad ställning, och vid hvarje omarbetning af fördraget i denna ställning bör qvarhållas. 2. att norska grundlagens stadgande, att till ståthållare i Norge äfven svensk man kan utnämnas, ej utan Sverges samtycke kan upphäfvas, och ej utan vederlag af annan förmån för Sverge bör upphäfvas. 3 Den första af dessa satser har inom nationalrepresentationen under innevarande riksdag blifvit olika uttryckt. I början talades om att unionsrepresentationen hos främmande makter tillhörde och mix ste ensamt tillhöra Sverge såsom det främsta af de förenade rikena, om den statshöghet, som inom unionen tfrån alla synpunkter måste lemna Sverge första rummet, och om det underordnade eller blott vid sido ställda förhållande, som vid en verklig realförening med Sverge skulle, såsom det svagare, ovilkorligt alltid vara Norges plats inom unionen, uti hvilken det efter all rimlighet inträdt endast såsom ett accessorium, icke som ett principale. Så talade den vördnadsvärde, i frihetens tjenst grånade veteran, hvilken väckte motion om föreningsfördragets revision. Sednare fick man höra, att Sverge och Norge, i förhållande till utrikes makter, af den europeiska folkrätten betraktades såsom ett, representeradt genom sändebud från Sverges konung, likasom de ut ländska makternas sändebud hos honom ackrediterades; men att i Norge åter Sverges konung enligt Norges egen grundlag kan låta sig representeras genom en ståthållare, svensk eller norrman, hvilket förklarades utmärka, ait Norge är ett accessorium till Sverge; och yttrades vid samma tillfälle af samma representant ytterligare, att i intet hänseende borde glömmas, att Norse, såsom ett accessorium till det gamla, under alla skiften sjelfständiga I Sverge, icke kan med detsamma blifva fullt likberättigadt, och att det, i f rhållande till jandra sjelfständiga medlemmar af den civiliIserade verldens stora statsförbund, måste åtnöjas med betydelsen af ett adpertinens till Idet sednare, Nära två månader sednare yttrades innu af samma representant, att uti den uniIonskonungen fördragsmässigt förbehållna, högftidligen bekräftade unionella rättighet att till den ansvarsfulla befattningen, att under koARBE PENN BONES MOM Bo CNS RENA istod lutad öfver honom med handen i bröst