Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 2

På den sidan hvarest man söker upphetsa rikets ständer till ett; dem och svenska folket ovärdigt, inblandningsförsök i Norges lagstiftning, sparas för, ögonblicket hvarken hot eller smicker, för att förstärka de unionsfiendtliga lederna. Mot borgareståndets vicetalman, som man tyckes antaga icke ämna understödja partiets mening i ståthållarefrågan, användes skiftesvis båda medlen. Man hotar honom att offentliggöra det anförande, hvarmed han den 12 November beledsagade remissen af grefve Anckarsvärds motion, förmodligen på grund af den motsägelse man förmenar att det skulle innebära, om den, hvilken den 12 November talade så som hr Schwan, skulle i afseen:!e å ståthållarefrågan finna sig icke böra understödja ekonomiutskottets mening. Man smickrar honom deremot för de rent fosterländska åsigter, som han i nämnde anförande uttalage. Det är eljest litet svårt att inse, hvad slags sammanhang det kan förefinnas mellan det anförande, hvari en representant understödde yrkandet på en revision af unionsfördraget, och den först flera veckor efteråt å bane brägta frågan om svensk inblandning i ståthållareembetets afskaffande. Om hr 8. hvilket vi icke med visshet känna, men som vi af hans praktiska blick väl skulle kunna vänta, motsätter sig all inblandning från ständernas sida i ståthållarefrågan, så synes han icke derföre behöfva taga tillbaka ett jota at hvad han yttrade den 12 Nov. i ett helt annat ämne. Det tar sig för öfrigt tförbålt komiskt ut, att se en tilltotning till rökoffers egnande åt hr S. från just den tidning, hvilken, såsom hvar man vet, tillkommit hufvudsakligast såsom en protest mot det frisinnade partiets seger vid representantvalen för hufvudstaden, vid hvilka val hr Schwans framgång, i motsats mot en annan kandidats otur, väl icke vär det som minst gick dem till sinnes, som sedermera blefvo aktionärer i Allehanda. Också inlägges försigtigtvis reservationen: hvad man i öfrigt mot honom kan hafva att anmärka,, en reservation väl egnad att tjena till brygga vid öfvergången ull en annan tonart. Icke mindre komiskt ter sig Allehandas försök att dels urskulda bondestånret för dess beslut att vägra: remiss å hr Dalmans motion, dels pröfva på om icke ståndet kunde vara känsligt för litet smicker. Vid remissen, heter det, var knappast halfva ståndet närvarande,. Ståndet är således ursäktadt och kan -påräkna glömska och tillgitt, om det nemligen — sig omvänder och bättrar. Ståndet får derjemte det vitsord, att ehvad anmärkningar man än kan finna skäl att göra vid ståndet; sätt att behandla särskildta frågor, eger dock detta stånd inom sig många redliga dannemän, som både hysa fosterländska åsigter och ej tveka att uitala sin öfvertygelse, utan allt slags menniskofruktan, äfven inför. tronen. ;