Aftonbladet – 14 mars 1860, sida 1

Plåga icke en fattig stackare, sade han. i det han uppgaf ett ohyggligt skri, utan låt mig få mina verktyg! Hur skall det gå med oss, om icke de der skorna bli färdiga i qväll?. Det var förbi med honom. Det var så uppenbart, att det skulle tjena till intet att tala med honom eller försöka att bringa honom till förnuft, att de båda — liksom till följd af en öfverenskommelse — hvardera vänligt lade en hand på hans axel och förmådde honom att sitta ner vid brasan. med löfte att han strax skulle få sin bänk och sina verktyg. Han nedsjönk i länstolen, stirrade i elden, och grät. Liksom om allt hvad som hade tilldragit sig sedan han lemnade vindskyffet hos Defarge endast varit en flyktig dröm, såg Lorry honom nu iklädd alldeles samma skepnad, som han fordom hade skådat der. Så genot trängde af fasa de båda än voro vid åsynen af denna jemmerliga förstörelse, så var dock här icke tid att öfverlemna sig åt -sådana sinnesrörelser. Hans öfvergifna dotter, som nu hade förlorat sitt sista jordiska hopp och stöd, påkallade allt för allvarligt bådas deltagande. Det var åter liksom till följd af en tyst öfverenskommelso som de sågo på hvarandra med samma tanke uttryck! i deras blick. Carton bröt först tystnaden. Den sista förhoppningen är försvunnen; nå ja, hon var icke mycket att hålla på. Ja, det är bäst att han blir förd till henne. Men innan ni går, vill ni låda mig er uppmärksamhet för en kort stund? Fråga mig icke, hvarföre jag vill att ni skall gå in på de förslag jag ämnar göra, och hvarföre jag äskar. det löfte, som jag ämnar begära af er; jag har mina skäl — och ganska goda skäl. Jag tviflar ej på det, sade Lorry. Hvad har ni att säga mig?, Manette satt under allt detta och vaggade