Aftonbladet – 13 mars 1860, sida 2

bland annat äfven derföre, att ståthållaren kan vara antingen en svensk eller en norrman, att embetet icke ovilkorligen åtföljes af löneanslag och att riksståthållaren icke har någon ansvarighet för Sverges ständer, utan såsom norsk embetsman är endast Storthinget redogörelse skyldig. Vi undra om någon svensk man med -änsla för frihet, rätt och egen värdighet skulle under för handen varande omständigheter vilja mottaga befattningen såsom ståthållare i Norge, der han för sjelfva sitt embetes skull troligen blefve mottagen nära nog med samma misstroende och afvoghet som österrikiska guvernörerna i Venetien. — Uti den i Piteå utkommande NorrbottensPosien behandlas norska ståthållarefrågan i en korrespondensartikel. Med afseende på den ifrågasatta inblandningen från svenska ständernas sida i denna sak yttrar författaren bland annat: Månne detta kan bidraga till enighetens befästande i Norden? Skall man ej just genom ett sådant beslut utså frö till ett djupt hat hos norrmännen, till öfversvinnelig glädje och gamman hos vår arffiende? Alla vänner af friheten, af folkens rätt, att, näst Gud, bestämma sina egna öden, hysa dock det hopp, att försöken skola stranda mot borgareoch bondeståndens, om ej enhälliga, dock fasta beslut för vägran. — Östgötha Correspondentens brefskrifvare från hufvudstadenfyttrar med afseende på utsigterna inom borgareståndet för ekonomiutskottets betänkande i ståtbållareangelägenheten, att frågan reducerar sig dertill, om borgareståndet ännu fasthåller samma opinion som vid motionens remiss. Den ärade brefskrifvaren har här påtagligen gjort sig saker till en begreppsförblandning. Eller när etablerades den grundsatsen, att samtycke till remiss af en motion skulle vara liktydigt med bifall till sjelfva motionen. Det lärer dock icke vara författaren obekant, att remissvägran endast högst undantagsvis förekommer, men att stånden så föga anse sig genom bifall till remissen ha bifallit sjelfv.: motionen, att säkerligen nio tiondedelar af alla väckta motioner blifva underkända. Det lärer således på sin höjd kunna blifva de ledamöter, som vid remissen understödde motionen, hvilka kunna anses ha tagit på hand i saken, men ingalunda ståndet, eller den majoritet, som icke ville motsätta sig den för öfrigt redan af två stånd bifallna remissen. Det torde dessutom icke böra förbises, att hr Dalmans motion och ekonomintskottets med anledning deraf före, slagna framställning äro så väsendtligen olika saker, att den, som understödt den förra, snarare gör sig saker till inkonseqvens genom att biträda den sednare, än genom att motsätta sig densamma. Då man ihågkommer, att en och annan af ståndets utmärktare ledamöter bestämdt förklarade sig anse ståthållareembetets bibehållande alldeles icke vara af någon vigt för Sverge, men väl ifrågasatte huruvida icke svenskt samtycke kunde fordras för dess upphäfvande, så synes det oss blifva verklig inkonseqvens om dessa ledamöter nu skulle understödja utskottets förslag, som icke innefattar något annat än en begäran om uppskof med Storthingsbeslutets pröfning — en begäran, som H. M. omöjligen kan efterkomma, enär, enligt norska grundlagen, konungen skall, innan Storthinget åtskiljes, gifva tillkänna antingen han stadfäster eller förkastar dess beslut, dervid de beslut som icke uttryckligen antagas, anses såsom af honom fi rkastade. Svårligen lärer någon kunna anses göra sig saker till inkonseqvens derföre, att han morsätter sig en begäran, som innevär — en orimlighet.