Aftonbladet – 13 mars 1860, sida 2

na EA HH de!en af folket, är ett tomt prat, som icke förtjenar något förtroende. En sådan önskan : kan icke vara allvarlig hos. de många, som vilja en innerligare och broderligare förening mellan de båda folken, än mindre hos de få som, stödjande sig på eröfringens och Kieler-:! ;.raktatens rätt, drömma om att lägga Norge ! som ett accessorium under Sverges öfverhög-! het. Talet om unionens upplösning förefallerj: oss derföre lika uppriktigt, som skolgossensj: försäkran, att han, icke bryr sig om sin hatt, l: bvilken en annan slagit af hans hufvud. Om det är sannt, att den nuvarande ofullkomligal: föreningen icke ger Sverge mycken styrka, l! så är det väl ändå mera säkert, att ett fulltå: oafhängigt Norge skulle i alla tider blifva en farlig eller åtminstone misstänkt granne. Oak-! tadt alla skandinaviska demonstrationer, kan : man vara öfvertygad, att det gamla nationalhatet och de gamla fördomarne ännu brinna under7 askan, och att fläktar från både östan ;ch vestan skulle vid lägligt tillfälle icke sparas, för att få elden att återigen blossa upp. Norrmännens retsamma och misstänksamma hållning mot Sverge och den mot norrmännen fiendtliga agitation, som hos oss nu uppväckes, äro i grunden intet annat än dyningar efter de stormar, hvilka i fordna tider upprört de båda folken emot hvarandra. Det är endast tiden, som förmår utplåna denna missstämning, och för att de ta må ske, är ingenting angelägnare, än att svenskarne, såsom de starkare, iakttaga det lugn, som är styrkans och den goda rättens säkraste kännetecken.? Tidningen vidrörer derefter den Heyerska broschyren samt åtskilliga unionella frågor, som varit under diskussion, uttryckande dervid ganska allvarsamt sitt ogillande af vissa sland norrmännens uti barnslig nationalfåänga grundade anspråk, t. ex. i hvad som afer likställighet i rang. Inkommande härvid äfven på kapitlet om unionsflaggans förändring, yttrar tidningen slutligen: Man må dock tänka hvad man vill om åtgärden med flaggan, så är det dock för oss ;fattligt. huru man kan finna något slags analogi mellan denna fråga och den som nu förebafves, huru man kan påstå, att beslutet om flaggan inbegriper en ändring i 111 g af Grundloven och att denna frågas behandling i sammansatt statsråd skall utgöra prejudikat för att svenska rådgifvare haft att lägga sina rd i en norsk grundlagsfråga. Ifrågavarande irende var först och främst intet grundlagsirende, hvarken svenskt eller norskt. Grundloven säger blott, att örlogsflaggan skall vara eh unionsflagga, men huru denna skall se ut, derom nämnes ej ett ord. Hon hade således kunnat göras svart eller kvit, och kan in i dag göras sådan, utan att en bokstaf i ärundloven behöfver derigenom rubbas. Att irendet behandlades i sammansatt statsråd kom sig, efter hvad vi förut erinrat, deraf, att det angick antagande af en symbol för den unionella enheten. Ståtbållarskapsfrågan återigen ingår icke huru unionsstaten såsom sådan skall styras, utan huru Norges konung skall styra detta sitt la d, om har skall kunna göra det ed en norsk eller svensk ståthållare, efter behag, eller om han icke skall alls begagna något sådant styrelseredskap. Sedan vi nu oförbehållsamt uttalat vår mening i detta ämne, följer naturligtvis i ordningen, så vida nemligen denna mening anseg förtjent af någon uppmärksamhet, att vi skola beskyllas för norska sympatier, osvenska tänkesätt och liknöjdhet om fäderneslandets ira och trygghet. Vi äro beredda derpå ech irna icke bemöta sådana omdömen. Man må röreställa sig, att larmandet och skriket, passionernas och nationalfördomarnes upphetsning samt envisheten att behålla sista ordet skola vara de rätta medlen att skapa och sammansålla en opinion, nog stark attframtvinga det cesultat man föresatt sig; men vi älska att tro, det de ord, som vädjat till lugnet, sansen och rättvisan, skola till slut behålla öfverhanden och afbålla svenska folket från att begå en farlig öfverilning.? — Med anledning af Allehandas uppmaning till landsortspressen, att yttra sig rörande norska frågan, yttrar Öresundsposten bland annat; Efter den utredning, denna fråga nu erhållit så väl från historisk, som statsrättslig och politisk synpunkt, torde väl få tidningar vara nog kortsynta att ej se, det hela striden : förevarande fall uppkommit endast af det zamla hat, som vår aristokrati och hela vårt ;friga konservativa elände alltid hyst mot) Norges fria institutioner. — — — Hvad fråzan sjelf angår, torde väl de skarpsinnigaste ;venska och norska juristers och statsrättsklokes atredning deraf hafva fullkomligt vederlagt br Nordströms sofismer och Dagligt Allehandas tomma fraser.? — Nya Hernösands-Posten meddelar en korrespondensartikel från hufvudstaden, deri med afseende på det i ekonomiutskottets betänkande förekommande kategoriska yttrande om norska ståthällareembetets unionella natur, att detta påstående ännu ej blifvit med bindande skäl bevisadt och svårligen kan geom annat än sofismer och advokatoriska slinserbultar understödjas, enär föreningsakten, hvilken strängt taget är den enda handling, hvarefter de förenade rikena i sina unionella förhållanden hafva att rätta sig, icke innehåller något om ståthållareembetet. — Malmö Nya Allehanda, som blifvit af Norrköpings Tidningar inrangerad bland de tidningar, som skulle ha i ståthållarefrågan slutit sig till samma sida som Dagligt Allehanda, erinrar att detta alldeles icke är förhållandet, utan att tidningen, på samma gång den framhållit en revision af föreningsfördraget såsom högst nödvändig, bestämdt uttalat sig för den svenska uppfattning af tvistefrågan med Norge, att norska Storihinget i förening med Norges konung ensamme böra få afgöra frågan om norska ståthållareskapets afskafjande. Omnämnande derefter, att flera andra tidningar omfattat samma åsigt, tillägger slutligen eg FF AR RA LL