Aftonbladet – 12 mars 1860, sida 2

ut, samt Barsad. Allt folket hade skyndat ut för att se ståten på gatorna. Barsad sade åt de andra: Nå, så låt henne omfamna honom; det är snart gjordtDe andre nickade, tigande ett samtycke; och de hjelpte henne: öfver bänkarna: i salen fram till en upphöjning, hvarest ;hon, gehomvatt luta sig öfver skranket; kunde-taga honom. i: famn. Farväl, farväl, mitt bjertas älskling! Gud välsigne digt Vi skola återse hvarandra, der de trötte och -betungade finna -rol ur Så sade Darnay, i det han tryckte henne mot sitt -hjerta: Jag kan bära detta slag, dyre Charles. Jag har stöd ofvanefter; sörj ej för min skuld. Din välsignelse åt vårt barwbh Jag sänder henne den genom dig. Ky-s henne, helsa hetne från mig hb; rt Charles ... vänta ... ännu ett ögonblick ty Han höll på att-slitasig lög. Vi skolaicke länge vara skilda åt. Jag känner nog, att detta svaret blir min -död, men jag vill uppfylla. mina pligter så länge jag förmår, och här jag lemnar henne, så skall Gud nog uppväcka: vänneråt henne, såsom hän gjorde åt mig. Hennes : far -hade följt henne, och var på vägen att falla på knä för dem båda då Darnay fattade honom vid handen, sägande: För Guds skuld, min far, icke så! Hvad har ni försyndat; att ni:skulleknäfalla för oss? Vi förstå nu, hvilken kamp ni känpade, då ni anade min härkomst, och då ni blef förvissad om den. Vi förstå nu den haturliga : motvilja, hvilken ni, för hennes skuld, villek besegra. Vi tacka 7erjaf hela vårt hjerta, Med all barnslig kärlek och vördnad. Gud välsigne erl Manettes enda svar bestod uti att fara med händerna genom sitt hvitd hår, och slita det under ett skri af ångest, (Forts.)