Aftonbladet – 12 mars 1860, sida 2

Rs AA FR TA ME — gran 1 folkens häfder söka efter ett vittnesbörd till förmån för den tvungna.amalgamatio: en eller den hegemoni, som det ena folket vetat att tillskansa sig öfver det andra, äfven. om de varit stambeslägtade; tvärtom skall man finna, att sträfvandet derefter mer än en gång bidragit att påskynda en stats undergång. Sjelfva det israelitiska folkets Historia företer ett varnande exempel derpå. Juda ville under sina infödda konungar tillskansa. sig väldet öfver de öfriga israelitiska stammarne; och följden häraf blef rikets delning och en bitter fiendskap. allt framgent emellan de begge nya staterna. Till grund för sjelfva afgudatjenstens införande i det nya israelitiska riket låg, som kändt är, ett politiskt syfte; man önskade nemligen uppresa en oöfverstiglig skiljemär .mellan de begge stambeslägtade folken, och för alla tider betrygga de tio stammarne mot Judas hegemonistiska planer. Att denna söndring och de derpå följande, ständigt ånyo utbrytande fientligheterna mellan de begge konungarikena voro de hufvitjäakliga yttre orsakerna. till. dessas svaghet och siutliga undergång, torde ej behöfva bevisas. En liknande erfarenhet gifva oss skildringarne af forntidens förnämsta kulturfölks öden. I huru många sektioner än den grekiska nationen sönderföll, så utgjorde den dock ett enda folk med samma religion, seder, åskådningssätt och skaplynne; 2eoler, jonier och: dorer och alla dessa andra grenar af. den stora folkstammen voro alla hellener, alla betraktade de sig och hvarandra såsom mensklighetens kärna och blickade med: aristokratisk — stolthet ned på hela den barbariska, d. v. s, den icke-grekitka verlden. Och dock var Grekland deladt i en mängd stater, som alla voro ytterst ömtåliga om sin sjelfständighet; väl kunde många af dem i nödens stund underkasta sig någon större stats öfvervälde, men de begagnade sig dock med: glädje af första lägliga tillfälle för att afskudda sig detsamma. Det var Athens och Spartas sträfvande efteroch kamp om hegemonien öfver Grekland, som, i förening med det smånin om tillväxande moraliska förderfvet i de grekiska staterna, gjorde detta lands olycka. I de ständigt ånyo uppflammande inbördes krigen uttömdes många krafter, som borde sparats för kampen mot det mäktiga rike, som intog gent emot Grekland samma hotande ställning, som Ryssland i våra dagar intager gent emot Skandinavien. Ja, stundom handlade g:ekiska stater till den gral i strid mot den id om ett solidariskt försvarsförbund mot Persien, som för dem var af så stor vigt, att de sökte besegra hvarandra med persiskt bistånd. Följden af allt detta var, att de blomstrande grekiska kolonierna på Mindre Asiens kuster tidigt måste böja sig under barbariska herrskares ok, och att det försvagade Grekland måste länge nöja sig med den skenfrihet, som de macedoniska eröfrarne lemnade det 1 behåll, för att slutligen förlora äfven denna. Den nyare historien bekräftar dessa erfarenheter på det mest talande sätt. Man erinre sig blott dessa strider, hvaraf Tyskland sönderslets så länge de tyska kejsarne gjorde anspråk på hegemonien deröfver, och huru striderna upphörde. samtidigt med anspråken. I Storbritannien har en amalgamation gått för sig mellan tvenne stambeslägtade folk, och följderna deraf ha varit de lyckligaste. Men anledningen dertill bör otvifvelaktigt sökas i den vigtiga omständigheten, att önskningarne om. amalgamationen och riksgränsens upphäfvande utgingo från det minst talrika och minst mäktiga af de begge folken. Hade engelsmännen, när Skottlands konung bestigit Englands tron, sökf åvägabringa en amalgamation, så skulle de helt säkert stött på lika starkt om icke ännu starkare motstånd i detta land, än ett dylikt försök å Sverges sida nu skulle möta i Norge. Det skottska folket skulle då kämpat lika tappert för sitt oberoende, som förut då engelska konungar sökt lägga dess land under sin spira. Det var emedan engelsmännen hade tålamod att vänta till dess sekler. öppnat detta folks ögon för amalgamationens fördelar, och emedan-de intill dess ådagalade den största aktning för dess nationela sjelfständighet, som sakerna fingo denna utgång. Tillståndet i Irland utgör ett sorgligt bevis på oklokheten af ett motsatt. handlingssätt. , Ryssarne och polackarne tillhöra samma folsstam (den slaviska), samt ega för öfrigt icke så litet gemensamt, men: dock ha Rysslands amalgamationsförsök i Pohlen stött på det afgjordaste mötstånd och gjort det ryska namnet förhatligare för det polska folket än någonsin. Hvad som sammanhåller den nordamerikanska unionen, oaktadt alla de frön till upplösning den bär inom sig, är ötvifvelaktigt den omständigheten, att ingen af de förenade staterna -tillvällat signågon hegemoni öfver de öfriga, utan att de äro i besittning af det fullkomligaste. ?selfgovernment. Historien har: ofta blifvit kallad :en läromästarinna: Det må dåicke synas opåkalladt, att vi här framställt de stöd viur henne hemtat för vår uppfattning af den norska frågan — en uppfattning, på hvars slutliga seger vi aldrig tviflat, då den, enligt hvad allt antydt, varit förherrskande i landet. Den, somaktär på tidens tecken, torde det ej heller ha undgått, att icke blott tonen i den norska pressen mot: Svefge är förändrad till sin fördel, utan att äfven en helsosam omskiftning 4 åtskilliga af våra mest fanatiska antinorvegianers sätt att se saken har inträdt. Från de väldiga stridstrumpeter vid Mälarens och Göta Elfs stränder, som hittills varit egnade att ingifva oss ————————————————AK— — NT ut, samt Barsad. Allt folket hade skyndat ut för att se ståten på gatorna. Barsad sade åt de andra: Nå, så låt henne omfamna honom; det är snart gjordtDe andre nickade, tigande ett samtycke; och de hjelpte NES: .S CO MORERE: f6. SE Mötet pd I CR BSS RSKR