Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 2

Feta SEEM, VS ESIPESIEST SRS SIMTER SATEM 1 ENAT hållsamt erkänna på samma gång dess makt och sitt vördiga misshag med densamma. Det ir en lika vacker som sällspord uppriktighet. EEE an blick på den antinorska agitationen och dess syftemål. (Ur Göteborgsposten.) Långt ifrån oerhörda, ehuru i nyare tiler lyckligtvis mera sällsporda, äro agitatioer, sådana som den nu pågående antinorska; — agitationer, som bära patriotismens larv, men stå rakt i strid mot fosterländets sanna ntressen. Det har i alla tider funnits menniskor, som låtit begäret att utmärka sig såsom ultrapatrioter förleda sig att lägga an på ippväckandet af massornas passioner och på vilseledandet af deras uppfattning, för att selan antingen sätta sig i spetsen för det sålunda bildade partiet och söka genomdrifva sina landsförderfliga ider, eller, när rörelsen vuxit dem öfver hufvudet och de känna sig oförmögna att leda den, draga sig tillbaka under välvisa, men alltför sena förm ningar till moderation och två sina händer, under betygande af,att de äro så oskyldiga som det barn, som föddes i natt, i det onda, som sker. Ännu flera torde dock deha varit, hvilka verkligen trott de falska läror de predikat, och som icke promulgerat andra villfarelser än dem de sjelfva varit offer för. De ha äfven varit farligare, ty den aktning, deras personliga egenskaper ingifvit, och den. öfvertygelsens värma, hvarmed -de framställt sina åsigter, ha varit egnade att bereda dessa insteg ifven hos dem, som icke så lätt skulle låtit dupera sig af politiska lycksökares deklamationer. Till detta slag af ärliga agitatorer vilja vi räkna det stora flertalet af politici, som under de sistförflutna månaderna dragit i härnad med tunga och penna mot den norska pressen, det norska Storthinget, de norska anspråken, det norska folket — ja mot unionen sjelf, ehuru vi på samma gång nödgas betvifla den sakkännedom och den omdömets ofelbarhet, hvarpå de förlita sig. I denna antinorska falang är den konservativa principen synnerligen väl representerad, under det att endast några få bland de bålda kämpar, hvaraf den utgöres, är kända föra att ega verkligt liberala tänkesätt. Och beträffande dessa få, har man all anledning att göra sig den frågan: huru är det möjligt att dessa män, som eljest så varmt föra frihetens och det nationella oberoendets talan, nu af alla krafter yrka på att de svenska statsmakterna skola i öppen strid mot gällande traktater, bestående förhållanden och den norska folkviljan, göra intrång iden norska nationens sjelfständighet; i dess rättighet, att, i samråd med sin konung, förfoga öfver sin grundlag, samt söka förvandla Norge, detta fra och sjelfständiga rike, till ett accessorium, ett underordnadt bihang till det land, hvarmed det för fyrtiofem år sedan ingått en på fullkomlig jemnlikhet och likställighet grundad förening? . Månne icke den orsak, som ligger till grund för denna beklagansvärda inkonseqvens, är beslägtad med den, som gör en rik vorden man glömsk af de välgörenhetsoch frikostighetsläror, han hyllade så länge -han var fattig; och med den, som gör eri ifrig republikan till reaktionär och despot, när han blifvit beklädd med den högsta makten i ett.land — kortligen sagdt, med allt, som förändrar menniskors uppfattning af ting och förhållanden, sedan det egna intresset — det vare nu verkligt eller inbilladt — kommit med i spelet? Om svenska regeringen 1814 med Kielertraktaten i handen sökt drifva igenom sina anspråk på Norge och genom vapenmakt lyckats bringa detta land i ett provinsielt förhållande till Sverge, så hade detta varit stridande mot de nyare åsigterna om folksuveränitet och nationernas rätt att sjelfva bestämma sin ställning, men i ke mot folkrätten, sådan den af ålder varit gällande; och denna regering skulle härutinnan, tyvärr, kunnat åberopa sig på otaliga prejudikater. Men huru skall man stämpla deras uppträdande, hvilka fyrtiofem år efter det att Sverge formligen afsade sig dessa anspråk och erkände Norges frihet och jemnlikhet med sig, yrka på att detta samma Sverge skall qväsa Norges fullkomligt 1legitima sjelfständighetsbegär och, i strid mot norska folkets önskningar, tillvälla sig hegemoni öfver detta land — och detta utan att våga ifrågasätta, att svenska härar skulle beordras till Norge, för att med kulor och krut lära brödrafolket att taga reson, hvilket dock tyckes vara den enda väg. som skulle kunna föra till det åsyftade målet? Det är icke blott en orättvisa, utan äfven en löjlighet, det är, för att tala med Falleyrand, mer än ett brott, det är en dumhet. Hvarje försök å Sverges sida, att tillegna sig principatet inom unionen, skulle, såvida det icke stödde sig på norska folkets samtycke och medverkan, bli ett uppenbatt traktatsbrott, ett våldförande af unionens grundprincip. Och att tro, det ett sådant försök skulle kunna lyckas, äfven om man ej grepe till ultima ratio, t. ex. eröfrade Norge från Lindesnäs till Vardanger öch planterade svenska fanor på de norska fjellen, är öch blir en orimlighet, då norrmännen äro så ytterst ömtåliga om sin unga sjelfständighet, hvilket just dessa anledningar, som de gifvit till svenskarnes mot dem riktade anklagelser, bäst bevisa. Härigenom ha således antinorvegianerna — endast, så vidt css veterligt är, med undantag af prosten Almqvist, hvilken fomme man en krigisk lösning af frågan tyckes ha föresväfvat — gjort sig skyldiga till ett ganska märkvärdigt. språng i bevisningen. Måi SRS CTS NUET TENTA BAER menn Då hennes man inkom, fäste hon på honom en blick, så stadig, så uppmuntrande, så full af kärlek, ömhet och medlidande, men tillika uttryckande en så stark förtröstan, att Darnay genast kände den friska rodnaden rt a ÄR MT TR or