Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 2

Men den härliga solen, som nu uppgick, tycktes på sina klara och varma strålar bära till hans bjerta, ännu förnimbarare, de bimmelska orden, som Hade ljudat i hans öra hela natteH. Och då han nu ändaktsfullt böjde sitt hufvud, var det honom, som om en brygga af ljus blifvit slagen emellan honom och ljusets källa. Den djupa, strida, tryggt framilande strömmen föreföll honom i morgonens tystnad såsom en förtrogen vän, hvilken förstod hans bjertas tankar. Han vandrade nere vid stranden, långt från husraderna; satte sig att hvila der, och inslumrade i det varma solskenet. Sedan hah vaknat och kommit på fötter igen, vandrade han der ännu en stund, betraktande en liten hvirfvel, som snodde än hit, än dit, till dess strömmen uppslök honom, och förde honom med sig ut till hafvet.— Så förrann mitt lif! tänkte han. En liten lastbåt, hvars segel tedde sig med den bleka färgen af ett vissnadt löf, närmade sig, gled förbi och försvann i dimman. Då den tysta fåra, som fartyget plöjt i strömmen, var försvunnen, slutades den tysta bön, som han hade uppsändt ur djupet af sitt hjerta — en bön om förlåtelse för alla sina många förvillelser och synder — med orden: Jag är uppståndelsen och lifvet. Lorry var redan utgången, då Carton kom tillbaka, och det var icke svårt att gissa hvart den gode gubben hade gått. Carton drack endast litet kaffe, snyggade sig och gick ut. I domsalen var redan allt i fullt lif och rörelse, då fängelsefåret. — för hvilket många med :förskräckt uppsyn makade sig åt sidan — anvisade honom en plats i ett aflägset hörn bland hopen. Lorry var der och doktor Manette. Tucie var äfven der, och satt bredvid sin far. :