Aftonbladet – 9 mars 1860, sida 1

— STOCKHOLM den 9 Mars. Den norska pressen har en tid bortåt niästan alldeles afbållit sig från alla yttranden uti hvad som här fått hamn af den norska frågan, så väl hvad ståthöllarefrågan som frågan om en revision af unionsfördraget a går. Det sednäre ämnet har hittills trädt helt och hållet i bakgrunden; förmodligen har en och annan bland de i unionellt hänseende konservativaste bland norrmännen hoppats, att svenska riksdagen skulle så kompromettera och förlöpa sig i ståthållarefrågan, att ett stort moraliskt nederlag deraf skulle blifva följden och revisionsfrågan, med-anledning af den förslappning, tröttbet och leda, som då skulle uppkomma, alldeles : lemnas å sido eller att man från norsk sida skulle få ett rättmätigt skäl för fortfarande och ökad misstro samt för ait neka bvarje tillmötesgående. Sedan det nu visar sig troligt, att riksdagen icke skall förlöpa sig, börjar man i Norge förstå och förutsätta, att det kan bli något allvar med revisionsfrågan. . Norska Aftenbladet uppträder nu med en artikel om unionssaken, hvari bladet vill förbereda sina landsmän, att det nu torde blifva allvar af frågan om revisionen och att man i tid bör vara beredd derpå. Det norska bladet yttrar bland annat: Aftonbladef har med nästan ännu; större. styrka och värma upp;manat sina landsmän att enhälligt begära en sådan revision, än bladet motsatte sig antagandet af det Dalman-Nordströrhska partiets fordringar. — Den svenska pressens hufvudblad har bebådat em allmän storm på riksakten; för. att genom moralisk makt tvinga O0ss till eftergift, och spår med trygghet,att om Sverges: folk och statsmakter med allt det eftertryck, som enighet gifver, och med Europas enhälligabifall uppstälter sin foördrän på en fullständig ny unionsakt, så skola norrmännen icke våga ätt trotsa denna fordran, såframt vi då icke vilja unionens upp lösning. I Tidningen menar med anledning häraf, att så snart hvarje inblandning iståthbållarefrågan vore undanröjd och: Sverges ständer derigenom ånyo erkänt Norges sjelfständighet, vore det-oklokt att vägra inlåta sig på en ny för bandling rörande riksakten och söker sedermera genom en längre framställning visa, att det icke är Norges skull, om detta ämne icke blifvit behörigen afhandladt och taget i betraktande, -utan den svenskå regeringens, som alldeles gömt undan öch från alldiskussion undandragit det förslag, som redan för längesedan blifvit utarbetadt. Morgenbladet meddelar samtidigt en artikel om Norges försvarsförhållanden, af hufvudsakligen följande innehåll: Man har på norska sidan länge känt, att öster om fjellen var en fraktion, som hyste långt ifrån vänliga känslor mot norrmännen och unionen, och de sednaste tilldragelserna hafva visat att missnöjet är starkt samt mera utbredt och. rotfästadt än man anat. Under dessa förhållanden är det ett åliggande för norrmännen att fråga sig sjelfva om de uppfyllt sin pligt i unionen, om svenskarnes klagomål äro helt och hållet -ogrundade. Svaret måste blifva, att svenskarne i vissa afseenden hafva full rätt att besvära sig, att anspråket på en revision af föreningsakten är billigt och rättmätigt. Må norska försvarsväsendet en gång tagasi . betraktande. Det är långtifrån att det uppfyller unionens rättmätiga kraf. Unionskonungen har tid efter annan lagt nationalförsamlingen detta på bjertat; men likväl har man i allmänhet sparat och sparat på anslagen till armeåen och marinen. Det är icke ädelt att vilja njuta af föreningens fördelar utan att vilja bära sin tilbörliga andel i dess bördor. Man pockar på likberättigande i allt som är godt öch behagligt; men likställighet i proportionerlig andel af utgifterna vill man icke vidkännas. Man måste dock minnas ordspråket: det kostar att vara karl, I armåen går det likväl någorlunda an. Dess materiel är i godt skick; dess yngre officerare och gemenskapen dugliga genom årliga öfningar. Men annorlunda är det med Iandets naturliga vapen, dess flotta. Oaktadt den naturliga belägenheten med de oräkneliga utmärkta hamnarne och Norges 50,000 man ypperligt sjöfolk samt dess ofantliga och städse tillväxande handelsflotta, är denna del afunionens försvarsväsende försummad, och det påstås till och med, att mån vid Storthinget skall påtänka en betydlig indragning på marinanslagen. På det sättet uppfyllas icke Norges pligter i unionen. Fe Föreningsfördraget bör revideras, och de förenade rikenas försvar bör då byggas på den grunden, att Sverge hufvudsakligen vänder sig till landtförsvaret och Norge till sjöförsvaret. Intill -deas sådant kan ske, är det norrmännens ovilkorliga pligt, att hålla i fullt effeks tivt skick hvad man efter godkända planer skall åstadkomma. Men detta är icke falletmed norska försvarsväsendet, då det så väl till sjös som lands är belamradt med en mängd officerare, odugga tili aktiv tjenst dels till följd af ålder, rr veta att Lucie plägat gå till fängelset hvarje