Aftonbladet – 8 mars 1860, sida 3

OCH 12 AUBKURLI SAUINAG al COICHAN RVYNUNDBCU al OVCIBE å ena och norska regeringen å andra sidan aftaladt ait konungen af Svergeskulle antaga Eidsvolderkonstitutionen med de ändringar, som förändringen af de båda rikena gjorde nödvändiga och om hvilka han genom en eller fiera kommissarier skulle underhandla med norska Storthinget. Till kommissarier utsågos sedermera sex svenska män, hvilkas fullmakter utfärdades under kontrasignation af svenska embetsmän och hvilka, enligt norska Storthingets egaa protokoll, såsom svenska kommissarier med detsamma underhandlade och, å chqns svenska maj:ts vägnar, slutligen antogo grundlagen, under förbehåll af Sverges rikes ständers konstitutionella rätt i de delar, som medförde ändring, eller jemkningar i Sverges rikes regeringsformv. Först sedan allt detta föregått, valdes Carl XII1 af Storthinget till Norges konung. Vid påföljande riksdag framlades genom kongl. proposition till rikets ständers pröfning vissa af K. Maj:t uppgifna 3 i norska grundlagen, hvilka ansågos egentligen omfatta de ämnen, som för båda rikena voro gemensamma. Endast dessa 43 blefvo föremål för rikets ständers handläggning och beslut samt intogos i riksakten. Af dessa förhållanden anser utskottet klart framgå, att Norges grundlag af den 4 November 1814 tillkommit genom underhandlingar mellan Sverge, å ena sidan, representeradt af dess konung genom hans kommissarier, och å den andra, Norge genom dess Storthing; att de mera vigtiga af de stadganden, som rörde båda länderna, blifvit, med afseende på det inflytande dessa kunde hafva på Sverges grundlagar, hänskjutna till rikets ständers pröfning och, till följd af dessas beslut, intagna i en särskild riksakt, hvars bestämmelser icke kunna utan rikets ständers bifall ändras; men att de flera stadganden i Norges grundlag, hvilka äro af beskesfenhet, att röra äfven Sverge, utan att dock hafv: fått plats i riksakten, härigenom icke förlorat sin egenskap att vara emellan Sverge och Norge aftalade ; föreningsbestämmelser, och att följaktligen, ehuru ej egande sammanhang med Sverges grundlagar, och derföre ej, såsom konstitutionelt unionella stadgsanden -rikets ständers beslutanderätt underkastadre, dock såsom unionsbestämmelser ej kunna utan sam tycke från Sverges sida upphäfvas eller förändras på sådant sätt, att Sverges rätt derigenom minskas. Att dessa slutsatser ega sin riktighet och icke inYr .efatta något ingrepp i det norska folkets rätt att om sina grundlagsstadganden med sin konung besluta, derom har utskottet funnit sin mening bekräftad af de åsigter, hvilka, såväl inom Norges Storthing som -Jutaf unionskomitens norska ledamöter blifvit uttala-I de, dels i allmänhet rörande grundlagens och riksak å tens tillkomst och innehåll, dels särskildt i fråga om r fej mindre ett annat unionelt, men ej i riksakten inftaget stadgande, eller 111 i Norges grundlag, än äfven just den ifrågasatta 14 ; I afseende på dentia sistnäronda erisände unionskomitens norska ledamöter uttryckligen, att upphäfvandet af stadgandet om konungens rätt, att kunna till ståthållare i Norge utnämna svensk man, ionefattade en eftergifto från Sverges sida och, på grund deraf att stadgandet i 111 angående örlogsflaggan skulle gälla äfven för Sverge, var det; som från Norges sida den förändring yrkades och äfven genomdrefs, hvilken, enligt hvad ofvan är nämndt, den 20 Juni 1844 vidtogs i afseende på Sverges örlogsflagga. Det skulle i sanving utmärka en besymnerlig ställning för Sverge inom öreningen, om, på samma gång de unionella bestämmelser i Norges grundlag, hvilka icke influtit i riksskten, skola tjena Swerge till efterrättelse, dessa sam ma stadgandeu kunde utan Sverges samtycke ändras eller upphäfvas. Utskottet avser derföre, i öfverensstämmelse med de af utskottet äfren uttalade åsigter, det vara utont allt tvifvel, att stadgandet i 148 if Norges grundlag, atv till ståthållare i Norge kan nämnas äfven svensk man, hvilket stadgandes tillvaro af Norges förening mea Sverge betingats och till följd if densamma, medelst unde rhandlingar mellan Sverge och Norge, i sistämnde lands grundlag influtit, I onefattar en BHestämmelse x örande föreningen melan Sverge och Norge, hvilken, . med bibehållen helgd t båda rikenas vid föreningen stadgade rättigheter, cke kan åf Norge ensamt, utan samtycke från Sver,es sida, ändras eler upphäfvas. Men churu således utskottet a nser frågan, såsom tt unionelt ärende, icke kunna af Morges konung eller Yorges Storthing, Sverge oåtspordt, afgöras, kan utkottet icke instämma med de i motionen yttrade sigter, såvidt dessa afse att draga frågan under riets ständers pröfning. I detta fall hur det synts stskottet, som skulle, då det ifrågavarande stadganet ej blifvit i riksakten intaget, deraf ock följa, att ikets ständer icke ega befogenhet, att i beslut om ndring eller upphäfvande af samma stadgande delaga. Deremot följer af stadgandets egenskap att ara en föreningsbestämmelse, att det tillkommer mionskonungen att deröfver slatligen besluta, och att rågan om ändring deruti bör oehandlas i samma irdning, som rörande tillämpning af andra unionella stadganden varit följd 2). Då emellertid utskottet funnit sig böra, i anledning if den utaf hr grefve Anckarsvärd väckta motion, illstyrka rikets ständer att hos K. M. i underdåniget anhålla om vidtagande af åtgärder för revision ch fullständigånde af föreningsstadgandena emellan sverge och Norge, och, för den händelse denna hemtällan vinner rikets ständers bifall, K. M. säkert icke ärer underlåta att derå fästa nådigt afseende, samt, id sådant förhållande, otvifvelaktigt lämpligast är, tt, under afvaktan på de förändringar revisionen må öränleda, de förenade folkens nuvarande inbördes 3rhållande i statsrättsligt hänseende ick2 förändras, år utskottet, i anledning af hr Dalmans motion, tilltyrka, 7 att rikets ständer måtte hos K: M:t i underdånighet anhålla. att den af norska Stortbinget för dess del beslutade ändring i Norges grundlag, hvarigenom det i samma grandlag intagna unionella stadgande, att till ståtbållare i Norge kan utnämnas antingen en norrman eller en svensk, skulle komma att upphäfvas, icke måtte af K. M:t till pröfniog företagas förr än i sammanbang med de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserna, som af den begärda revisionen kunna föranledas 4). Beträffande slutligen riksdagsfullmäktigen Anders fonssons motion, så synes det som borde delade meingar icke uppstå angående nyttan och fördelarne ör båda de förenade rikena af en utvidgad gemenskap bandel och af det närmande i rättsligt hänseende, om innefattas i förslaget om laga kraftvunna donars verkställighet i gods de båda rikena emellan. Itt dylikt tillmötesgående erkännes allt mer och mer, åsom för olika länder medförande ömsesidig förlel. Man borde då tilläfventyrs kunna ho, pas, att ärdeles stora hinder ej skulle möta för tillvägabrivzande af sådana aftal emellan två pärbeslägtade srannfolk, som snart ett balft sckel varit förenade ill ett statsförbond under styrelse af en konung. Snarare borde man kunna hoppas, att likartade öferenskommelser blefve till båda ländernas förd 1 iräffade äfven rörande andra ämnen, såsom i fråga m ett gemensamt mått, måloch vigtsamt lika mynt adelning, ömsesidig rättigbet för det ena rikets invånare att besitta fast egendom i det andra riket n. f. Det har dock visat sig, att de framställda förlagen icke lyckades tillvinna sig det sist församlade vorska Storthingets bifall. Då emellertid utskottet 3) Afdelniogens förslag tillade här följande af utkottet uteslutna ord: seller så, att unionskonungen, efter hörande, i dena ordning 5 S i riksakten utvisar, af det gemensamma statsrådet, deröfver fattar sitt beslut. 4) Här har, såsom redah är bekant, utskottet uteIntit den sednaäve detlan af afdelningsene förstag. söm