Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 2

nande strålar, i höstens regn, och återigen i vintrens frost och snö, tillbragte Lucie itvå timmar dagligen på denna plats, och kastade, hvarje gång hon gick derifrån, enslängkyss åt fängelsemuren, Hennes man såg henne (så sade henne hennes far) kanske en gång bland fem till sex gånger — kanske ett par tre gånger å rad — kanske ibland icke på en vecka eller par. För henne var det hog, att han kunde se henne och verkligen såg henne när lyckan var god, och denna möjlighet allen skulle hafva förmått henne att gå der och vanka hela dagen, sju dagar i veckan. Sålunda hade nu för henne tiden förflutit allt till December månad, och hennes far gick ängu midtibland fasorna med högburen panna. En snödyskig eftermiddag ankom hon till det vanliga hörnet, Folket firade med vildt stoj någon fest den dagen, Hon bade på vägen sett husen prydda med små pikar, på hvilka små röda mössor voro uppstugkna; desslikes med trefärgade band; desslikes med den klassiska inskriften (helst med trefärgade bokstäfver) Den ena och odelbara Republiken. Frihet, Jemlikhet, Broderskap, eller Döden! Vedsågarens fattiga kyfte var så litet, att hela väggen icke ville räcka väl till för denna långa ramsa, Han bade likväl fått uti någon, som prentat dit henne åt honom, men Dör den hade endast med yttersta svårighet fått ett knappt rum, På taket hade han uppsatt pik oc mössa, såsom en god medborgare skyldig var att göra, och i ett fönster hade ban stält sin såg, under hvilken lästes Den heliga Lill-Guillotinen — ty den stora pkatiga flickan var på den tiden blifven högtidligen upptagen bland helgonens antal. Hans vedförsäljningslokal var stängd, och han var icke der; hvilket var en lättnad för Lucie, som nu fick vara ensam. Men han var icke långt borta, ty hon hörde