Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 2

beredt honom trygghet från alla håll. Jag måste tala med Dorry.s Han stannade tvärt. De hörde ett knarrande och gnisslance ljud af tunga hjul i närheten. En — två — tre: tre kärror, som foro af med sin förfärliga fora i den knarrande snön. Jag måste tala med Lorry, sade doktorn återigen, i det han förde henne en annan vägDen krye gubben Lorry var ännu qvar på sin post, som han aldrig ett ögonblick hade öfvergifvit. Man anlitade som oftast bonom och hans böcker för erhållande af upplysningar beträffande egendom, som blifvit konfiskerad och förklarad för nationens tillhörighet. Hvad för de rätta egarne möjligen räddas kunde, räddade han. Han hade ej sin like i samvetsgrannhet och tystlåtenhet. — Himlens rödgula färg, och en från Seinefloden uppstigande dimma förebådade mörkrets ankomst. Det var nästan fullkomligt mörkt, när de ankommo till banken. Monseigs neurs ståtliga hotell var nästan alldeles förstördt och öfvergifvet. Öfver en sophög på gården lästes inskriften: Nationalegendom. Den ena och odelbara republiken, Frihet, jemlikhet, broderskap eller döden. Hvem kunde den der främmande herrn vara, han som satt i ridklädning på en stol derinne i Lorrys kammare, och som Manette och Lucie icke skulle få se? Hvem var det, denne nyss ankomne, som Lorry lemnade derinne då han gick för att taga emot dem? Hvem var det, för hvilken han tycktes upprepa Lucies stammande ord, i det han höjde rösten och vände hufvudet åt kammaren, från bvilken han kommit ut, sägande: Förflyttad till Conciergeriet, för att förhöras i morgon M (Forts, följer.)