Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 2

edan innehade de akademiska katedrarne, innes ingen enda qvar; en ny generation har rädt i deras ställe, och flertalet af professoerna utgöres numera af män isin kraftigaste nannaålder. Sistlidne höst installerades ej nindre än fyra nya professorer, och dessa afva nu tillsammans af trycket utgifvit de öreläsningar, medelst hvilka de togo inträde sina embeten. Exemplet synes i hög grad fterföljansvärdt. Inträdesföreläsningarne torde väl i allmänhet vara omsorgsfullt utarbetade, och då de derjemte väl i allmänhet behandla något temligen fristående ämne och äro populärt (begripligt för alla åhörare med allmän bildning) affattade, skulle deras offentliggörande troligen ej litet bidraga till riktande af den vetenskapliga litteratur, som vänder sig till en något större allmänhet, än disputationerna och andra akademiska skrifter vanligen göra. Då de akademiska professorerna till följd af vårt examensväsende och de besvärliga konsistoriella göromålen få allt för liten tid öfrig för litterär produktion, skulle seden att publicera dylika föreläsningar i någon mån bidraga till att hos den bildade allmänheten väcka och underhålla ett intresse för universitetet, som nu alltför mycket saknas. De fyra afhandlingar, som innehållas i den bok vi här anmäla, äro allesammans mycket läsvärda och af intresse. Professor Hedenius, som tillträdde den nystiftade lärostolen i pathologi, pathologisk anatomi och allmän helsovård, har i sin föreläsning talat om den hippokratiska medicinen. Mången, som är alldeles fremmande för medicinska studier, skall dock utan tvifvel med nytta och nöje taga kännedom om hvad som här meddelas rörande medicinens fader?, hvars läras hufvudprincip var den, att naturen är den som botar sjukdomarne, läkaren är blott hennes tolk och tjenare, men om hvilkens med den största försigtighet förenade djupa vördnad för sin konst de ord vittna, med hvilka han inledt sina aforismer: Lifvet är kort och konsten är lång, tillfället är flygtigt, försöket är farligt och omdömet är svårt?. Bernhard Elis Malmström, hvilkens namn redan ett fullt tjog af år stått högt hos hvar och en som älskar den svenska poesien och som i 16 år varit akademisk lärare, tillträdde den 18 Okt. 1859 professionen i esthetik samt litteraturoch konsthistoria vid Upsala universitet. Ur det inträdestal han vid detta tillfälle höll anföra vi följande enkla och manliga ord: Mina grundsatser såsom lärare känna de ibland eder, som i och för sina studier stått med mig iberöring; såsom ledamot af konsistorium har jag med afseende på eder fastställt såsom en princip, från hvilken jag aldrig skall med uppsåt vika, rättvisa eller snarare rättvisan i dess mildare form — billigheten. Liksom den i allmänhet är grundvalen för statens bestånd, är det äfven för de smärre samhällenas. Ingen ålder har ett lifligare sinne derför än ungdomen, ingen ålder känner sig djupare sårad af öfverträdelser deremot än ungdomen. Den uthärdar att behandlas med stränghet, med köld, tili och med med försumlighet ; men aldrig med orättvisa, desto mindre ju mer den känner med sig, att den sjelf alltid gör rättvisa i sina omdömen. Denna känsla för det rätta, gemensam för eder och mig, skall ock blifva det fastaste föreningsbandet mellan oss. Att begå misstag och ega brister är menskligt, och från hvad menskligt är, är ingen undantagen; men jag vet, att min rättskänsla skall bidraga att försona många misstag och öfverskyla många brister. På detta rättsinne skolen I alltid kunna räkna, dertill skolen I alltid kunna vädja. Om jag lyckas bibringa eder den öfvertygelsen, så är jag säker på, att intet varaktigt missförstånd skall kunna uppstå mellan eder och mig, och med tryggheten att kunna ingifva eder en sådan öfvertygelse, beder jag från första stunden om edra unga hjertans uppriktiga välönskningar till en god utgång af det värf, som mig förestår. M. H. I ären vana vid beröm; jag skall ej berömma eder: icke derföre, att I ej förtjenten det; utan derföre, att I kunnen umbära smickret. I35ren framtidens hopp; derföre ären I föremål för samtidens kärlek, ty hvar en älskar den han hoppas på. Men hopp är ännu icke verklighet; det beror på eder sjelfva att framgent ådagalägga, att hoppet icke var falskt och kärleken icke oförtjent. När man förespeglar eder att, såsom det heter, framtiden hörer eder till, den framtid, som skall dömma eder, måtte dess dom utfalla till ära för eder i samma mån som er verksamhet ländt till ära för fäderneslandets Inträdesföreläsningen innehåller en öfversig af svenska litteratursas utveckling från Stjernhjelms intill Gustaf III:s tidehvarf. Hr Malmström ådagalägger här på ett enkelt och oväldigt sätt, hvilken orätt man gjort den s. k. frihetstiden och huru man äflats att KR dess bekostnad i alla afseenden upphöja det s. k. gustavianska tidehvarfvet, Den af Gustaf III:s anhängare och närmaste beundrare till trosartikel upphöjda satsen, att frihetstiden vore roten och upphofvet till allt ondt, men att deremot allt som under sednare hälften af förra seklet gjorde heder åt vårt land på skilda kulturområden hade sitt ursprung uti och fick sitt lif och sin trefnad genom Gustaf III:s regim och genom hans nitälskan för den andliga odlingen, har blifvit en tradition, som sogt fasthålles och som äfven uppenbarar sig uti de bombastiska och frasrika lofqväden, hvarmed våra dagars poeter i tredje och fjerde hand besjunga gustavianska tiden såsom en gyllene ålder, en svenska litteraturens blomstringstid, full af solglans, lif och herrlighet. Hr Malmström visar att just den s. k. frihetstiden, med alla sina brister och skuggsidor, dock varit ett af de rikaste och vigtigaste tidskiften i vår odlings historia, att vetenskap, slöjd och vittra idrotter under densamma gingo framåt med jättesteg och att Gustaf III:s tidehvarf orättmätigt tillegnat sig en stor del af den kulturhistoriska glans, som rätteligen tillhör frihetstiden. Det var frihetstiden som stiftade wuittarkatenala I.o ds