Aftonbladet – 3 mars 1860, sida 2

— — hjertat. De spår af behag, som förmärktes i denna dans, gjorde honom ännu ohyggligare enom att visa, huru förvrängdt och förderfvadt allt: naturligt godt hade blifvit. Den jungfruliga barmen, blottad vid dessa ursinniga vändningar och svängningar, det fina, nästan späda ansigtet förvridet af dessa vansinniga ryckningar, den fint bildade foten, sväfvande i denna mörja af blod och smuts, voro talaride sinnebilder af tidens förryckthet. Det var ?La Carmagnole?, som dansades ). Då hopen stormat vidare, lemnande Lucie baltdöd af förfäran i portgången till vedsågarens koja, föllo snöflingorna så sakta, och lågo så hvita och skära på marken, som om ingenting hade förefallit. Q min farls — han stod nämligen framför henne när hon uppslog sina ögon, hvilka hon för en stund hade betäckt med handen, hvilken ohygglig synle Jag vet, mitt barn, jag vet. Jag har ofta sett det der. Var icke ängslig! Ingen enda af dem skulle vilja göra: dig något ondt.s Jag är ej rädd för min egen del, min far, ) La Carmagnole var egentligen en särdeles omtyext revolutionsvisa, som sjöngs under dans, vid alla folkfester under revolutionen allt från år 1792. Både visan och dansen hade sitt ursprung från södra Frankrike, och namnet förmodas härleda sig från staden Garmagnola i Savoyen. Visan hörjar: Madame Veto avait promise, och hvarje vers slutar med omqvädet: Dansons la Carmagnol! Vivo le son Du canon! Ett eget revolutionsplagg, som, jemte den röda mössan, hars af hvarje renhårig patriot under skräcktiden, och som bestod i en grof, vid jacka B med två knapprader (kavaj) äfvensom, slutligen, välfärdsutskottets fanatiska segerbulletiner, kallaädes äfven Carmagnoler. Öfvers. anm. ja