Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 2

låten att inhemta norska Storthbingets beslut i fråga om svenska grundlagsändringar. Deraf visar sig att Dagbladet verkligen, såsom vi förmodat, syftat på sådana fall, då lagförändringar samtidigt föreslås i båda länderna, och det afseende, som regeringsmakten i det ena landet måste fästa på livad som blifvit beslutet i det andra, på det att icke de olika ländernas lagstiftning må i det omhandlade fallet råka i strid med lagstiftningen i det andra. Att i sådana fall konungen -icke inhemtar den norska representationens beslut öfver den svenska lagstiftningsfrågan, utan endast afvaktar resultatet af samma representations beslut öfver en i sammanhang dermed föreslagen norsk lagförändring, förutan hvars antagande den svenska lagförändringen blir utan ändamål, det fattar icke Dagbladet eller låtsar åtminstone icke observera. Det synes eljest ligga för temligen öppen dag, att hvartdera landets statsmakter i sådant fall handla hvar för sig fullkomligt sjelfständigt, ehuru förnuftigtvis tagande notis om hvad som i det andra landet åtgöres i den i samma ämne der å bane bragta frågan. På samma sätt lära till och med för hvarandra helt och hållet främmande regeringar, t. er. de franska och engelska vid de lagförändringar, som i de båda länderna blifva en följd af sista fördraget, icke underlåta att taga notis om och rätta sina åtgöranden efter de beslut som fattas i granrstatens parlament. Men ingen lärer vilja påstå, att sådant konstituerar någon inblandning af det ena landets representation i det andras lagstiftning, eller att t. ex. franska regeringen inhemtar, engelska parlamentets tanka. Men hvilken analogi som finnes emellan dylika fall och norska ståthållarefrågan, hvilken icke föranleder någon förändring af ringaste bokstaf i någon svensk lag och följaktligen aldrig kan: blifva föremål för 1ågon svenska statsmakternas lagstiftningsåtgärd, det är åtminstone oss alldeles omöjligt att utfundera. D. B. gör mycken affär af att A. B., vid anförandet af dess ord, icke äfven afskrifvit orden: i ett unionelt ärende. Det var nemligen svenska grundlagsändringar i unionellåäreaden?, som D. B. åsyftade, då det talade om in: hemtande af Storthingets beslut. D. B. begär en förklaring öfver denna uteslutning. Den är oändligen lätt gifven. Vi togo för alldeles afgjordt, att ingen menniska kunde sä te i fråga att talet var om annat än sådana ärenden, som hade afseende på ce båda rikenas inbördes förhållande till hvarandra. Vi ansågo detta så klart, att det ej behöfde särskildt påpekas. Men efter D. B. lägger så stor vigt på orden svensk grundlagsändring i unionelt ärende, torde det icke vara ur vägen att erinra om huru man för ögonblicket svänger sig med och gör bruk af ordet unionel vid alla möjliga tillfällen och för alla möjliga behof. Frågan om ståthållarembetet är ett ?unionelt? ärende, har man sagt. Och hvarföre? Jo, icke egentligen derföre, att sjelfva saken är af någon vigt för Sverge — sådant har man knappt dristat påstå — utan på grund af sin tillkomst efter underhandling med svenska kommissarier. Men nu talar D. B. om unionella stadganden äfven i svenska grundlagen. Der håller dock icke samma definition på onlets betydelse streck, ty icke ha några stadganden isvenska grundlagen tillkommit efter underhandling med Norge. Vi, som villigt medgifva att både svenska och porska grundlagarne innehålla stadganden, som icke kunna rubbas utan med fästadt afseende på den bestående unionen, och hvilka stadganden derföre gerna i den meningen må kallas bnionella?; vi framställa den nyss gjorda anmärkningen endast för att visa hvilken förbistring som eger:rum i den terminologi, med hvilken våra motståndare svänga sig och på hvilken de vilja grunda rättsanspråk. Villman ha godheten att inskränka betydelsen af drdet umonela stadganden till endast dem, som äro af vigt med afseende på den bestående unionen — och något annat kan man icke mena då man talar om unionella stadganden i de svenska grundlagarne, — då bör man snart komma på det .klara med hvarandra angående ståthållareembetet, som ju medgifves icke vara af vigt för unionen; — hvaraf åter måste följa, att frågan derom icke är något unionelt ärende. För att få ett slut på den redan alltför långvariga polemiken med D. B. i detta ämne tillåta vi oss slutligen att, på grund af hvåd vi här ådagalagt rörande beskaffenheten af dess resonnementer, om D. B. använda dessa bladets egna ord: Läsaren torde i öfrigt finna att med en så oefterrättlig motståndare det icke är möjligt att diskutera hvarken en rättsfråga eller någon annan. Konstitutionsutskottet har förkastat det af hr Lindeström framställda förslaget, att borgareoch bondestånden skulle arbeta på en gemensam kammare. har i dag FE JA FSS DR