Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 2

och förmå henne att säga, i det hon med sin bedjan le hand vidrörde fra ,Defarges klädning: Ni vill ju våra god mutmin stackars man? Ni vill ju icke göra honom rågot ondt? Vill ni hjelpa mig till att få se honom, om ni kan ? Det är icke för er mans skuld som jag kommit hit,, svarade fru Defarge; det är för er fars dotters skuld som jag kommit. Nå, för min skuld då, var barmhertig mot min man! För mitt barns skuld! Hon hopknäpper sina små händer och ber er vara barmhertg. Vi äro mera rädda för er, än för alla de andra.n Fra Defarge upptog detta såsom en. artighet och såg på sin mad. Defarge, som med missnöjd uppsyn hade tuggat på sin tumnagel, under det han sett på henne, antog nu en sträng uppsyn. Hvad är det er man: säger i det der Hlilla brefvet? sade fru Defarge med ett hemskt löje -Inflytelse... han säger någonting om inflytelse? — Han säger, svarade Lucie, i det hon hastigt uppdrog biljetten ur sin barim, men med in rädda blick fäst icke på den, utan på dan frågande, att min far har mycken infiytelse på dem som omgifva honom. Nå, den hjelper honom nog ur fängelsetl!, sade fru Defarge. Godt och väll ,Såsom maka vch rmor,, ropade Lucie häftigt, besvär jag er att hafva miskund med mig och icke utöfva den makt, som ni torde ha mot min oskyldige make, utan begagna den till hans räddning. Ack, ni är qvmna liksom jag: glöm ej en syster 1 nöden! En maka och en morl, Fru Defarge betraktade lika kallt som förut den bönfaliande och sade, i det hon vände sig till sin väninna, La Vengeance;