Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 2

hade kastat en pik i detsamma -han!kom ut. Då nu -Manette: på begäran begaf sig ner Få gatan för att förbinda hans sår, fann han ho: nom isarmarna på ett sällskap af en egen sorts samariter, somsutto på sina slagtofters lik. Desse hade, med en ombytlighet, lika vidunderlig som alla andra företeelser undet denna fantastiskt vilda natt, biträdt läkaren och skött den sårade mannen medden ömmaste: omsorg hade tillagat åt honomven bår och varsamt burit honom derifrån — se dan återtagit sina vapen och störtat sig i ett så förfärligt blodbad, att Manette hade satt handen för ögonen och nedsjunkit : afdånad midt: ibland vilddjuren. 3 Sin Då Lorry mottog dessa förtroliga medde? landen, och som han stod och betraktade sin nu sextiotvåårige väns ansigte, uppsteg hos honom en fruktan, att dessa förfärliga uppträden skulle hos Manette upplifva den fordna farliga åkomman, Men han hade aldrig sett sin vän sådan han nu tedde sig: Det var första gången som Manette kände på sig, att hans fordna lidande hade gifvit honom styrka och makt. Det var första gången som han insåg, att han i detta lidandes skarpa eld hade långsamt härdat det stål, som nu skulle bräcka dörren till hans mågs fängelse och befria honom. Det lände alltsammans till det bästa, min vän; det var icke blott och bart olycka och elände. Liksom mitt älskade barn var min hjelp för återvinnande af mitt förstånd, så vill jag blifva hennes bjelp för att rädda hvad henne kärast är på jorden; ja, det skall jag med Guds hjelp utföral Så talade Manette. Och när Lorry såg dessa blixtrande ögon, detta beslutsamina ansigte, denna lugna och trygga blick hos en man, hvars lif alltid hade tyckts honönrvafbrutet liksom ett ur som stannat, under så många års förlopp, och nu satt i gång igen med en styrka, som hade