Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 2

om att hans måg vrår bland de ännu lefvande fångarne, och hos domstolen — af hvars ledamöter somlige sofvo, andre voro vaknej, somlige sölade af blod, somlige snyggt klädde, somlige ök andre druckne — på det enträgnaste bedt för sin mågs lif ock frihet; att under den första förtjusningen; hvilken han hade väckt i sin egenskap afen märklig mar tyr under det öfverändakastade systemet, det hade Beviljats honom att få Charles Darnay införd och förhörd inför den rättlösa rätten; att Darnay vär på vägen ätt blifva med: en frigifven, då den gybnsamma stämningen till hans fördel plötsligen; till följd af någon för Manette obegriplig ahledning, tycktes under3 ef förändring , hvarefter ett tyst samspråk egde ruti bland domstolens medlem: mar; att en karl, hvilken tjenstgjorde såsom ordföraride, då lät Manette veta, att fången måste gvarstanna i häktet, men; för Manetteå skuld; skulle blifva föryarad i ett för folkhoen oåtkomligt fängelse; att, på ett gifvet tecken, fången genast blef förd tillbaka till det inre åf fängelset; men att han, Manette, så ifrigt tiggt om tillåtelse att få qvarstanna ör att förvissa sig om;att hans måg icke till följd af illvilja eller misstag blefve utlemnad till hopen, hvars mordiska skrän utifrån som oftast hade öfverröstat domstolens öfverläggningar, att han ändtligen hade erhållit tillstånd dertil, och sedan gvVarstannat i denna mördarekula till dess faran var öfverstånden. De syner han der hade skådat, med några afbrott för att njuta litet föda och sömn, vilja vi icke upptecknra. Den ursinniga glädjer öfver somliga fångars räddning hade knappast förvånåt honöm mindre, än den ursinniga grymheten mot dem som nedhöggos. Det hade varit en fånge, sade han, som, sedän han blifvit förklarad oskyldig, kommit ut på gatan, och mot hvilken en ursinnig best