Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 1

Lorry, som började fnna Defarges sätt något besynnerligt, såg på honom med en forskande blick och ledde tåget. Båda qvinnorna följde med; den andra af dem var La Vengeance. De gingo så skyndsamt de förmådde, anlände snart till Lucies bostad, insläpptes af Jerry, och funno Lucie gråtande och ensam. Hon blef utom sig af förtjusning vid de underrättelser Lorry meddelade henne om hennes man och tryckte hjertbgen handen, som räckte henne biljetten, — utan aning om hvad denna hand hade gjort för saker i hennes mans niraet natten förut och lätteligen äfven kunnat hafva råkat att göra med honom. Dyraste vän! Fatta mod. Jag befinner mig väl, och din far har inflytelse på dem, som omgifva mig. Kyss vårt barn på mina vägnar.s Det var alltsammans. Det var likväl för henne, som mottog det, så mycket, att hon vände sig från Defarge till hans hustru och kysste en af dessa händer, som stiekade. Det var en lidelsefull, kärleksvarm, tacksamhetsvarm qvinlig handling, men handen gaf intet svar, sänkte sig kall och tung och började genast sticka igen. Lucie kände, i det hon vidrörde denna hand, en plötslig fasa. Hon höll på att stoppa biljetten i sin barm, men hejdade sig i denna rörelse och stod der betraktande fru Defarge med en stirrande blick. Fru Defarge mötte hennes blick med en kall, likgiltig uppsyn. Mitt bjerta,, sade Lorry, i afsi:t att gifva en förklaring, här förekommer litet emellanåt upplopp på gatorna, och ehuru det alls icke är troligt, att de kunna komma att hota er, så önskar dock fru Defarge se de personer, hvilka hon har makt att beskydda vid sådana tillfällen, för att i sådant fall: kunna känna igen dem. Jag förmodar,, tillade Lorry, som började bli något tveksam vid åsynen af de