Aftonbladet – 1 mars 1860, sida 2

ras vilda ögon — ögon, hvilka väl hvarje man, med menskligt hjerta i bröst, gerna skulle gifvit tjugo år af sin lefnad för att kunna för alltid tillsluta med ett väl riktadt skott. Hela denna drömlikt gräsliga syn framstälde sig i ett ögonblick för åskådarne vid fönstret. De drogöo sig hastigt tillbaka, och Manette kästade på sin väns likbleka ansigte en frågande blick. De hålla på, hviskade Lorry, i det han kastade en ängslig blick åt det låsta rummet, hvarest Lucie befann sig, de bälla på med att mörda fångarne. Om ni är säker på hvad ni säger: om ni verkligen har den makt ni tror er ega — och som äfven jag tror er ha — så gif er tillkänna för dessa djeflar, och laga att de taga er med sig till La Force. Det är kanske för sent — hvad vet jag? — men dröj ej ett ögonblick!) Manette tryckte hans hand, skyndade barhufvad ut ur rummet och var redan nere Pi gården, då Lorry återkom till fönstret. Hans fladdrande hvita hår, hans ovanliga jansigte och den oförskräckta bäftighet, med hvilken han framträngde midt ibland de blänkande vapnen, banade honom snärt väg fram till gruppen vid slipstenen. Under några få ögonblick uppstod der en tystnad, strax derefter en stärk rörelse och ett sorl, och Lorry förnam ljudet af hans röst, utan att kunna höra hvad han sade. Sedan såg han honom, omgifven af hela skaran och buren på axlarne af en tjugo, tätt intill hvarandra slutna karlar, bortföras under rop af Lefve Bastiljfången Nä HjelpiåtEBastiljfångens slägting! Gif rum der framme för Bastiljfången; Räddom medborgaren Evremonde i La Forcel jemte tusentals svarande hurrarop. : (Forts. följer.)