Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 2

— — LL DÅ goda farbror, du känaldrig. begärd, att jag skall gifta mig med en man, som anser under sin värdighet att hbemta sin hustrus sko? Aldrig i mitt lif! Förr vill jag dö ogift. Jag förmodar, jag inte är värd att man gör sig en smula besvär för min skull. Han är inte min hund. Här man hört på värre näsvishet! Hm! (con espressione) Jag skall visa mr Harry hvad det vill säga, att trotsa mig och vara motsträfvig då jag vill något.. Skall det ske då ni blifvit gifta? frågade jag leende. Åhb, både för och efter! ropade hon, på samma gång leende och rodnande. Som fruntimmer måste jag väl också hafva rättighet till mina små nycker. Hvarföre äro väl unga herrar till, om ej för att genast göra hvad unga flickor önska? Hm! Mr Harry har verkligen ådagalagt ett högmod som är gränslöst. Hethert.n Wilby kunde göra sig det besväret — hvarför kunde då inte sir Harry Dale det? Hetherton är en artig gentleman; det är inte Harry. Märk väl, jag förnekar dermed inte, att han är en gentleman. Det är han, ingenting kan vara mera visst. Han bar efter all sannolikhet räddat mitt lif, och det var idelt af honom; men jag ville allt veta, hvars före han inte kunde bemta min sko. O, qvinna, qvinnal sade biktfadern för sig sjelf. Harry är trofast och manlig, fortsatte Nelly, can är högsinnad. Hvarje qvinna skulle — kunde — jä! kunde vara stolt öfver en sådan mange Men var det derföre så orimligt af mig att begära, det han skulie hemta min sko. O qvinnal Hetherton har visat sig ien fördelaktig dager; men Harry — när jag tänker på hans veteende, så hatar jag honom. Jag hboppas också att han aldrig mer visar sig för mig.