Aftonbladet – 28 februari 1860, sida 1

tummar sina axlar, hvarefter hon fortfor med djup, manlig stämma: — så svarade mr Harry Dale: jag sprang inte efter er:sko, miss Nelly, ty jag är ej er bund. — Är det icke skamligt sedan jag visat honom så mycken vänlighet och gifvit honom min. vackraste kammarduksnäsduk till att förbinda sin arnå med? Det är upprörandel I stum förvåning betraktade jag denna vackra afkomling af vår stammoder Eva. O, qvinna, qvinna, sade jag för mig sjelf, när lär man i grund känna dig? En ung man räcker fram sin arm för det bett, som ämnades dig, och du tycker dig hsfva belönat bonom fillräckligt, då du ger honom din näsduk att förbinda såret med! O, qvinna, du är obestridligen den förträffligaste, men lika visst också den besynnerligaste af-alla skapade varelserl Såå, att han inte var din hund? sade jag slutligen med grubblande uppsyn. Sade ban annars ingenting? Åh jo visst. Han kom fram med en hel mängd dumheter. Att fästa sådant afseende på unga damers nycker, det var, efter gunstig herrns mening, en man ovärdigt. Du Iskulle sett bans herrlighets min, då han sade detta, och så fortfor han, om möjligt, ändå mera gravitetiskt: Ni får ej taga illa upp mina ord, miss Nelly, de äro ett ärligt och uppriktigt svar på er fråga, helt enkelt en förklaring och icke något annat. — Då han väl slutat denna långa och vackra fras, teg berr markisen, liksom om ban betänkte sig. Ni får för all del ej. missförstå mig, tillfogade han sedan, jag menar allsicke att det vore förnedrande för en man att visa qvinnorna en verklig och uppriktig hyllning; jag anser tvärtom denna som ett osvikligt kännetecken på ett sannt manligt sinne. Om ni, för att rädda ert lif, måste gå öfver en af