Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 3

j finnes, men med skulden följer ej alltid dei af lagen förutsattatrångmål. Myndlingen kar ju varar i: besittning. af sjelfförvärfvad förmögenhet eller åtminstone med förmåga, att gejnom egna slöjder sig försörja, till dess geInom arfskapitalets räntor skulden betäckes. Endast der myndlingen vistas, lärer sådant allt kunna tillförlitligt bedömas. Jemväl den i kongl. förordningen den 19 Maj 1845 anbefallda granskning af förmyndarens redogörelse torde näppeligen komma till stånd, om icke den domstol, inom hvars domvärjo myndlingen bor, bestyr derom genom de i orten valde gode män. Dessa, likasom domstolen, känna väl till grannlagets omyndige, men kunna icke hafva i minnet dem, som längesedan flyttat till afilägsna landsändar. Och, ifall myndlingen finner, att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, och vill begagna sig af. sin i lag förbehållna rätt att sådant hos rätten sjelf angifva, är det väl förenligt med den välvilliga omsorg lagstiftningen i andra hänseenden egnar den omyndige, att visa bonom till en aflägse öfverförmyndare, som saknar all kännedom om de förhållanden, hvarom fråga är, och, äfven om han kan förskaffa sig sådan, dock nöd3as, i afvaktan derpå, genom tidens utdrägt ofrivilligt föröka den värnlöse myndlingens lidande. För insändaren är det alldeles uppenbart, att åtminstone i alla dessa hänseenden myndlingens forum domicilii är att föredraga; och han bekänner uppriktigt, att han icke heller förmått inse något enda fall, deruti annat forum har företrädet. Han har visserligen hört åberopas, att, om öfverförmyndarekallet skulle flyttas på samma gång som myndlingen, flyttningarne kunna li både många och långa, samt att der myndlingarne äro flera och samarfva samt boet oskift, olika öfverförmyndåre kunna ha olika åsigter om boets. angelägenheter i afseende å fast egendoms försäljning och dylikt. Men det förstnämnda är, enligt hvad man redan sökt visa, just en fördel, emedan dymedelst den omyndiges intressen bevakas af den, som bar honom under sina ögon och följaktligen antagligen bäst kan bedöma dem; och-den sednare betänkligheten häfves antingen derigenom, att saken drages under geMensam öfverlomare eller helt enkelt genom arfskifte. För denna gång, eller tilldess motsidans arSumenter blifva kunniga, har. insändaren inSenting annat att tillägga, än en liflig önskan att lagutskottet, som, i följd af väckt motion ! ämnet, snart lärer taga frågan under skärskådande, måtte, ehvad åsigt utskottet hyser, föreslå något oförtydbart lagstadgande, och icke, såsom ofta annars skett, endast stanna vid ett menlöst förklarande, att lag: redan finnes och att således ingen ny belöfves. Dylika förklaranden af det höglofl. utskottet hafva hitintills visat sig ganska overksamma, såsom; t; ex. i fråga om. det vid. underdomstolarne brukliga åläggandet för kärandepart att kungöra uteblifven svarande uppskofsbeslut med vitesbestämmelse, derutinnan utskottets fingervisning knappt torde följas af någon enda ok domare. Skiftande åsigter i lagskipningen om fora kunna i alla mål medföra beklagansvärda följder, men företrädesvis i de nu afhandlade, sedan genom kongl. förordnins en den 15 Juni 1858 ogift qvinnas myndighet legaliseras genom anmälan hos vederbörande öfverförmyndare, Genom olika åsigter hos domstolarne I frågan, hvilken denne vederbörande är, kan ändamålet med qvinnans anmälan tillintetgöras, icke allenast henne sjelf till missräkning, utan jemväl till stort förfång för den, som, i förlitande på den lagbestämda följden af henhes anmälan, med henne ingått aftal. Och derest det väckta förslaget, om giftomannarättens upphörande i afseende å dessa qvin ROr, antages, vidgas terrängen för förvecklinSarne, hvilka dessutom i detta fall kunna antaga en natur af oefterrättlighet, som knappt kan botas. Att förekomma sådant tillhör i första rummet rikets nu samlade fäder. Måtte de lycSas derutinnan och antaga ett förslag, som kan af regeringen godkännas. Bästa utsigten till sådant godkännande har sannolikt ett förslag, bygdt på principen om myndlingens forum domicilii. Insändaren grundar denna sin förmodan på de omständigheter, att skånska hofrätten, der h. exc. justitiestatsministern började sin embetsmannabana, och Göta hofrätt, hvars president han varit, begge i särskilta fall yllat den principen, samt att de tvenne statsråd, som förut varit landtdomare, praktiserat 1 enlighet dermed, efter hvad insändaren sjelf sett af den enes förmynderskapsprotokoll och af tillförlitlig man hörti afseende å den andre. B. C. ; Stockholms befästande.