Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 3

en princip skulle blifva fastställd, som är en riktig slutföljd af rikets standers förfarande vid förra riksdagen i denna sak. Det är tvifvelaktigt, att till hufvudsaklig grund för letta beslut lågo de stegrade priserna, äfvenson jemförelsen med de inkomster, som anIra medborgareklasser åtnjöto. Man hörde .j eft orå derom, att embetsoch tjenstemän:en i allmänhet voro för ringa aflönade, om cke med hänseende till den dyra tiden, hvarföre det ock förutsattes, att om ett prisall skulle komma att inträffa, lönerna åter borde minskas. Men om ock,.i afseende å en del af tjenstemännen, förhållandet var, att lönerna voro för små och följaktligen borde ör framtiden förhöjas, så är genom hr Björcks förslag utrymme dertill lemnadt genom den särskilda pröfning, som är förbenållen utskottet för särskilda undantag. Beträffande åter den fråga, som de talare, hvilka päyrkat bifall till utskottets hemställan, framhållit, nemligen att embetsoch tjenstemännens löner i allmänhet äro otillräckliga och böra biberrålias vid de förhöjningar, hvilka vid förra riks. dagen antogos såsom norm, tillstår jag, att man är inne på ett ämne, vida ömtåligare än det, som i första hufvudtiteln innefattas. Det lider intet tvifvel, att för de flesta tjenstemän det kan antagas, att de icke allenast icke kunna genom sina löner samla någon förmögenhet, utan ock att de måste hushålla ganska ordentligt, för att hafva tillräckligt för eget och familjs underhåll samt sina barns uppfostran. Om man ser frågan från denna synpunkt, må man väl säga, att två eller tre tusen, ja till och mel fyra tusen riksdaler eke kunna fylla anspråken på någon öfverdrifven komfort; och jag kan ej annat i det afseendet än ömma för tjenstemännens belägenbet. Men jag tror, att det äfven finnes en annah synpunkt, från bvilken representanten är pligtig att betrakta saken, och det är de betalandes, det vill säga mängdens af det skattdragande folket tillstånd. Om man uppställer denna komparativa utgångspunkt, har man att först och främst taga i betraktande, hvad massan af folket åtnjuter i inkomster, lenna stora del af nationen, som lefver af sina händers verk, af hvilken en stor del för sin daglön får arbeta från tidigt på morzonen dagen i ända, med anlitande af sina muskler och senor, och för hvilken hvarje af sjukdom eller annan orsak förspilld timma blir en verklig förlust af inkomst, utan att vågot. substitut kan anlitas emot afstående af halfva lönen, samt utan hopp om pension på gamla dagar, när kroppen är utnött. Om man till jemförelse härmed öfverväger att tjenstemannen i allmänhet befinner sig i ett fördeliktigare förhållande i afseende på möjligheten af hvila mellan arbetstimmarne och dessas antal, samt att han, i händelse af förfall, icke behöfver afstå mer än en ringa del af sin ön, om ens någon, åt en medhjelpare; om maw äfven tager i beräkning detta förhållande, så skall man finna, att ingen af den kroppsarbetande och tillika skattdragande delen af folket har knapt hälften af hvad den ägst aflönade lönegraden bland tjenstemänen erhåller. Denna omständighet bör icke är lemnas ur sigte. Men, säger man, det är ett annat förhållande med statens tjenare; lv hafva nedlagt ett kapital på sin uppfostran ich sina studier, och detta måste anses såsom vortkastadt om de icke ega ett skäligt anspråk it kunha draga en lifstidsränta derå under urm af lön, utöfver hvad som kan anses såsom sättning för ett vanligt arbete, användt unsamma tid. Detta må vara sannt;-men et finnes äfven många andra medborgare, som för samma ändamål uppoffrat ett kapital utan att hafva löner af staten; och då kommer man till den frågan: I hvad förhållan!e står statens tjenstemäns ställning till deras, om med Jika bildningsgrad måste föda sig egen omtanka, i egenskap af handtre, bandlande, jordbrukare, eller konst) och hvarvid noga är att märka att man icke får anställa jemfökgelsen med dem, om hafva enskild förmögenhet, ty det kunna u tjenstemän äfven hafva, utan dem, som begynna sin bana med två tomma hän ler och nafva kapitalet endast i sitt hufvud eller sin konstskicklighet. När man sålunda talar om industriella förvärf, faller tanken i första rummet på handtverkarne. Jag medgifver, att det ines bland dem många, som kommit till förmögenhet; och om man t. ex. genomgår tistorna på valberättigade husegare här ihufvudstaden, så kan man räkna flera sådana sland handtverkarne än bland embetsmännen, vär man afräknar från de sednares antal dem, om tillhöra ridderskapet och adeln. Men ser man på mängden, så finner man ock ett ojemförligt större antal handtverkarne, som icke lyckats samla någon förmögenhet; och om man vidare afser Jlefnadssättet, måste det medgifvas, att större delen af denna klass icke ullåter sig att depensera så mycket på föda, och beqvämligheter som flertalet af tjentemännen anse sig berättigade att utgifva. Jetta tillväxande i depenser, som naturligen stiger. i mån som lönerna ökas, detta ständigt tilltagande, från bruket härledda anspråk på comfort, hvartill grunden Hå återfipnas i hvad man kallar tidens fordringar, hvilket dock innefattar ett helt och hållet konventionct begrepp, är det e aellertid, son gör att lönerna ån mnehafvarens sida ständigt anses otillekliga och en del nya anspråk på tillökningar vid hvarje riksdag framställas. Om man vidare tager i betrak:ande den verkliga betstiden. för tjenste.nanuen i jemförelsc till exempel, med språklärarens, som skall ka sina kunder och taga sin betalning imvis, eller konstnärens, som nedlögger prc dukten af sin verksarohet på duken eller på scenen, eller den arrenderande Jordbrukarens, som dock redan beböfver ett förlagskapital, iikasom minuthandlarens, som ö ppnar sin butik i konkurrens med hundradetals andra och tager sina varor på kredit, tills han hunmtnioot förvärfva, så tror jag att statens tjenare ? i frar deras HODH OPM