Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 1

som Margaretha och Christine; göra hvad de ville, dock icke kunde fylla. Och ändå var det så mycket nödvändigare; att allt skulle gå som sig borde, enär doktorns nerver hade fått en sådan stöt, genom upptäckten af detta brott, begånbet af hans mycket betrodde favorittjenare, att Mergaretha flera gånger högeligen fruktade; att han skalle blifva allvarsamt sjuk. Han gick omkring i rammet om natten; då haw trodde henne sofva; och suckade och-jemrade sig — och den största öfvertalning fordtades) att få honom att besöka sina patrenter. Ämnu värre blef det sedan ban tält medi den jurist, han, antagit att föra rättegången. Det var — enligt hvad: Margaretha myeket möt sin vilja nödgades inse — en eller annan hemlighet med icspelet; han grep nemligen hvarje morgon med-utomordentlig ifver efter de bref;. som; posten inedförde; gick sjelf-till: porten, då han hörde postbiudets vanliga två slag, och drog alltid försorg om att dölja utanskrifterna för henne. Allt söm veckan Tframflöt ökades hans sjukliga, netvretliga tillstånd; . En aftön voro ljusen ännu ieke tända; och han satt framför elden i en ställning af förtviflan, med hufvudet hvilande i handen och armen stödd mot knät, då Margaretha beslöt att göra ett försök, om hon-ej skulle kunna finnå och utgrunda naturen af det sår, han med en så oafbruten omsorg dolde. Hon tog derföre en pall; satte sig vid häns fötter och slöt hans hand i sin. Vill du, käre James, höra på en gammal historia som man en gång berättat mig. Kanske den kan intressera dig. Det var en gång två faderoch moderlösa unga personer, som i hjertat voro fullkomligt barn, ehuru dey att döma efter åren, voro en fullvuxen ung man och en fullvuxen ung flicka.3; De voro ej syskon, och så hände det sig,:, att deiefter en