Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 1

hennes; man. Han höll på med några hastiga förberedelser till attrgå ut på sina dagliga besök, och det var tydligt, att ban ej ville hafva något samtal med henne om denna morgonhs händelser. Han lofvade att konima tillbaka inemot. klockan. elfva,. ty. poliskommissarien hadev försäkrat. dem, att deras närvaro, ej.före denna tid: behöfdes;En eller två gånger hade doktörn sagt, liksom för sig sjelf: Det är förskräckligt! Och nu kände Margretha att det verkligen, också, var så, Och då nu nödtvånget af ögonblickligt tal och -bandling var förbi, började hon tro sig vara bra hårdhjertad och i hög gradisaknäd af all mensklig känsla, då hon ej, liksom, helines man, lidit af upptäckten, att den tjenare, som de vant sig att anse såsom en. vän, varmt intresserad för deras välgång, efter all sannolikhet var blott en simpel tjut: Hon påminde sig alla små tecken till uppmärksamhet, som Han visat henne, ända från Nn dag ban kjudit henne välkommen b hennes hem genom en anspråkslös gåfva at blommor, till dagen förut, då, han: såg henne Wtröttad och utan hennes begäran gifvit Kenneg en Kopp kaffe, sådan som ingen ärnån än ban kunde koka den, FHbrd ofta hade han ej, ibågkommit hennes man med torra och värma kläder. Hur lätt hade ban ej varit atti väcka om nätterna och huru tidigt uppe om morgnarne! Det var ej underbet, ett hennes man låde på hjertat upptäckten af dettaHusga förrädem, Det var, hob, som var bård: och sjelfvisk-och som mer tänkte på att fterfö pengarneön på det fruktansvärda sätt, hvarpå de blifvit bedragna på Crawfords karakter, i fall anklagelsen mot honom befunnes sann. . Klöcekan elfva kom Hennes man med en kabriolet. Christine hade ansett denna anledning att visa sig för, poliskammaren värdig hennes bästa helgdagsdrägt och var så fin hennes kläder kunde göra henne. Men Mar