Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 2

När sista gången jag den hulda såg, Hon log, som barnet ler i dödsminuten; En verld af smärta uti blicken låg, Och blek, som liljan uppå vredgad våg, Hon mot sitt öde fördes, tyst och sluten: Vid hennes bida dystert vemod gick, Och bitter sorgen satt vid hennes hjerta Och släckt var glansen i den blåa blick, Kring henne natten ostörd sjunka fick, Och ingen vän tog del i hennes smärta. På liljehvita pannan såg jag då Med eldsdrag skrifna hennes bittra öden: Hvad mest hon älskat, mest hon litat på, Vid närmfe pröfning kunde ej bestå, Och derför tror hon blott på en — på döden.