Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 2

sg väl ej så alltför mycken glädje egt ilifvet. Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd, snarare än du trodde och snarare än dina små täcka Min-: nen? bort berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och de voro ju då ej bortkastade! På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill berätta något för dig. Också Kon flyttade till Stockholm, och man må väl säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, halft försmädligt, halft med åtlöje. Hon höll litterära soirber, sade man, hont talade endast om författare, hon var vacker och hade eiidäst af kapris afslagit flera fördelaktiga anbud, ja hon till och med hade troligen idkat skriftställeri; men Gud bevare mig, icke vill jag komma folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt;jag påstår visst inte, att hon skrifver o. s. Vv. Jag var nyfiken att se denna lärd i stubb. En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt men icke väl klädd. Husets unga dotter, känd. för sin qvicka och hvassa tunga, gick emot henne och sade: Åh kors, se. Fika, det var ju både konst och natur?, Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var riktad emot hennes drägt. Också Fika Lindqvist såg jag sedan någon gång, fick också veta, att man verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unga svenske författare och hade med intresse talat om dem någon gång — hon var således lärd. Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig stundom fram i något ord. Äfven hon flyttade sedan till Sverge, der hon vid sin död stiftade något stipendium för studerande i Upsala. Efter hennes stöd samlades och utgafs ett häfte reflexioner, dem man funnit bland hennes papper. Till bennes fädernesland kom kanske icke något exemplar deraf; men ett svenskt blad yttrade om dem: så går mången varm och rik ande okänd genom lifvet, och först sedan den är borta vet man att den funnits.? å Hvarföre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra. inres blommor, hvarföre fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad öfver din tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjerta; hvarje hånleende, hvarje omild sträfhet var ju då i alla fall förbi! Jag mins en saga; den liknade ditt öde. En ung qvinna Kette Dunkla. På den tiden togo ännu trollqvinnor del i menniskors