Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 2

oppas att den vackra seden att någon anhörig eller1 än tälaf vid grafven kommer så småningom att inöras. Det har troligtvis hittills berott på en förom, att endast presten talat öfver en död. Med all ktning för statskyrkans ceremonier och anspråk, san man ej neka, att mången af dessa ceremonier emnar både hjertat och förståndet orördt. Ettsista rd från en anhörig vid ett älskadt stofts grifttorde leremot; såsom ock här varit fallet, lemna ett djupt, rackert och varaktigt intryck. — Med anledning af den flitiga agitationen den norska frågan innehåller Öresundsposten för den 15 dennes en uppsats, hvarur vi itergifva följande: Det är för fosterlandsvännen nedslående att se, huru passioner, fördomar och kortsynthet illtmer tyckas bemäktiga sig såväl en stor lel af representationen som äfven pressens representanter och den öfriga nationen i fråga om de norska förhållandena. Äfven de lärda synas ej veta bättre än att gjuta olja i den eld, som hotar att uppbränna det svaga bandet mellan den skandinaviska. halföns båda folk, i stället för att söka tillknyta det närmare. Här, som så ofta i lifvet, visar det sig att de lärde äro de olärde, och att klyftighet och juridisk spetsfundighet ofta leda till något helt annat än rättvisa, billigbet och försonlighet.) Det är ej betydelselöst, att den brand, som nu rasar, utgått från Sverges riddarhus, ej så som skulle hr Dalman vara en beräknande politisk mordbrännare (ban har tvärtom alltid gjort sig känd som: en beskedlig godtrogen, skapad att duperas); men det är Sverges riddarhus, som allt sedan föreningen med Norge fostrat och närt detta aristokratiens instinktiva bat mot den norska demokratien, och som derföre ler i mjugg, om det lyckas att få norrmännen och svenskarne om ej just i lufven på hvarandra, ty så långt torde det väl i alla fall ej komma att gå, men åtminstone att misstro och hata hvarandra, samt dymedelst försvaga verkningarne af den från Norge möjligen hit inträngande morbus demoöcraticus, en smitta, som skulle kunna förderfva, ja utrota både adelsoch prestestånd såsom politiska korporationer, och hvilken derföre genom alla ridderliga och ädla preservativer bör utestängas. — — — Det är en märklig företeelse, att sjelfva kejsar Napoleon i fråga om traktater och politiska systemer rådfrågar folken sjelfva, som de angå. Sålunda lät han höra franska folket huruvida det ville hafva republik. eller kejsardöme; så lät ban ock fråga Donaufurstendömenas folk hvem de ville ha till regent; nu låter han Italiens stater höras för samma ändamål; han, den store despoten, erkänner sålunda en folkrätt, som hrr Nordström och Naumann m. 8. ej tyckas vilja veta af då det gäller Kielertraktaten och Norge. Det är sorgligt att så lärda män på detta sätt, tvifvelsutan mot sin vilja, skola mata Snällpostens, Nya Dagligt Allehandas och en stor passionerad massäs fördomar mot Norge, gifvande dessa fördomar ett slags berättigande: Vi hoppas dock att klokheten å regeringens sida samt den vaknande besinningen hos folkets målsmän här i landet skola bevara Norden för olyckan af en brytning med Norge, förstå att akta Norges inre frihet och grundlag samt att, på den lugna öfverläggningens och öfvertygelsens väg, göra unionen till en sanning, till en häfstång för Skandinaviens inre utveckling och förkofran samt till den säkraste grundval för dess yttre fribet och sjelfständighet. Måtte alla vänner afden måhända snart nog treeniga Nordens framtid besinna, att det är enighet som ger styrkan och att ingen sann storhet och lycka vinnes genom att förtrycka den svagare. ) Som läsaren finner är deta skrifvet innan upp sal författare ännu tagit kännedom om hr Tu. JR RR a VR MN