Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 2

len af eleverna hade emellertid sprungit upp: på det just invid belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden, ingenting ovanligt, att pensionslörarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina nöjen under skoltimmarne. Men denna gång utföll nöjet litet på tok; sålunda neråligen, att när den vilda skaran af små flickor skulle utför bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Här-. öfver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: Gässen gingo på berget, och syntes ända till Sverget; men när de skulle komma ner, stötte de näsan mot en sten. o. 8. V. Var det ?stora Bremers geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty bon. satte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra Jiten var hon visst till att få heta stor, men lilla Bremer? var ännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen lilla Bremer? med. Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver tvenne verldsdelar. ?Stora Bremer? tänkte jag. Åter förgingo år, och en annan tid kom då Fredrika Bremers namn nämndes nästan endast för att hånas. Och gässen gingo på berget? och plockade i hvarje svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen deröfver. Några år efter det jag såg stora Bremer? fick jag följa med på ett kaffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsuaskin, Vid den stod. en flicka, mera ful än vacker, men lifvad: och road af att experimentera. Det var roligt att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om orden. Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa, gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare Hade den godheten att tillåta henne att, på hvad ort Kon ville, lefva af de penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat, och det var bra och mera än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då till Stockholm: 4 Mins någon numera Hundrade minnen från Österbotten??? Goda vänner i Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära, hon så ofta drömt om, kringstråla hennes) namn; och det hoppet vargändå en fröjd, för den,