Aftonbladet – 21 februari 1860, sida 1

UuUu nheia aen oiriga arukein 1tores ett rasonnement, som utgår från det antagandet, att S 14 i norska grundlagen är en unionsbestämmelse, hvilket dock är det som skulle bevisas, liksom påståendet att norska grundlagen innehåller andra unionsbestämmelser än de,som finnas upptagna i det verkliga unionsfördraget. Detta, som utgör sjelfva kardinalpunkten i hela saken, anser man sig alltid från den sidan kunna behandla legert och låtsa som vore det ett axiom. Men det är kring detta, som hela tvisten måste koncentreras, med aundanrödjande af de många undanflykter till Kielerfördraget, till norrmännens oginhet och tillbakadragenhet o. s.v., som ske för att dölja den bristande bevisningen för det påståendet, att Norges grundlag ör eller innehåller någon traktat, som icke kar. utan svensk medverkan förändras. Vi skola söka att koncentrera frågan, såsom rättsfråga, till sina trängsta dimensioner, till sin innersta kärnpunkt, och skola derföre och för att man må så mycket som möjligt hålla sig till sjelfva saken, framställa ett par frågor, på hvilka vi från den andra sidan begära att få ett bestämdt svar, utan alla slingerbultar. Om nu N. Dagligt Allehanda och dess medbjelpare i denna sak icke vilja fästa det ringaste afseende vid den omständigheten att den mycket omtalade kommissariernas påskrift endas! är en preliminär attest och har ingenting a.t betyda, sedan ratifikationen å densamma blifvit gifven af Norges konung under norsk kontrasignation, så fråga vi: Om norska grundlagen vore ett kontrakt emellan Sverge och Norge, hvarföre skulle då icke den punkt i densamma, som föreskrifrer, huru det ?kontraktet? skall kunna förändras (112? Grundloven), gälla till obrottslig efterlefnad? Hvar finnes någon enda annan punkt, något enda stadgande, något enda förbehåll, som inskränker denna furagrafs gällande kraft, vare sig nu såsom grundlagsparagraf eller punkt i en öfverenskommelse? Vi fråga ytterligare: Om vissa delar af norska grundlagen skola ha samma karakter af unionsbeståmmelser som riksakten eger, så måste de ju vara ömsesidigt förbindande, gällande sålunda såsom lag äfven för Sverge? Ivarföre skulle de i sådant fall aldrig ha hlifvit -promulgerade i Sverget Anser man, att Sverges folk skall vara underkastadt norska lagbestämmelser, hvilka här aldrig blifvit. kungjorda och som icke finnas i någon svensk författningssamling? Huru föga Nya Dagligt Allehanda och den agiterande sidan i denna sak äro generade af att fabricera argumenter, äfven om materialier dertill hemtas ur den tomma rymden, finner man mot slutet af uppsatsen. Allehanda säger nemligen, att den kongl. skrifvelsen af den 20 Juni 1844, angående unionsvapnet och unionsflaggan m. m., hvilken skrifvelse är utfärdad under statsrådet O. I. Fåhrei kontrasignation och promulgerad i Svensk Författningssamling n:o 29 för samma år, utgör ett ganska talande och vigtigt prejudikat deruppå, att 11 i Norges Grundlov blifvit förändrad genom ett beslut, utfärdadt under anpsvarigheten af en svensk minister. Så står det verkligen med tydliga ord i Allehanda, och till yttermera visso tillägges, att detia är ett ovederläggligt faktum.n Men detta så kallade faktum är hvad man på prosa kallar en osanning samt en af de djerfvaste, som vi sett utspridas till allmänhetens förvillande. Den 111 af Norges Grundlov har, efter grundlagens antagande d. 4 Nov. 1814, aldrig blifvit ändrad. Den lyder änuu i denna stund, bokstaf för bokstaf, så som den antogs nyssnämnde dag. En hvar, som eger tillgång till ett exemplar af Svensk Författningssamling, kan dessutom sjelf öfvertyga sig, att uti den åberopade kongl. skrifvelsen, sådan den der är promulgerad, den norska grundlagen icke ens omnämnes; att följaktligen icke heller dess lll:te 8 der finnes omtalad, långt mindre någon ändring uti densamma dekreterad. Skrifvelsen handlar helt enkelt 1:o om de förenade rikenas gemensamma unionsvapen och de tillfällen Bdå det bör nyttjas; 2:o om de tillfällen då det icke bör nyttjas; 3:0 om förändring af den för båda rikena gemensamma örlogsflagga; ng 4:o om unionstecknets användande såsom logsgös och såsom flagga af de förenade rikenas beskickningar och konsuler hos frätsmande makter. 5:o om kungsflaggan, både den svenska och den norska; 6:0 om beskaffenheten af båda rikenas handelsflaggor, för att de skola bereda skydd och biträde af K. M:s beskickningar och handelsagenter. RE Om någonsin ämnen funnits och finnas, hvilka oomtvisteligen angått begge rikena och derföre bort behandlas på det sätt som 5 S riksakten föreskrifver, så är det väl dessa. Så har äfven skett. Det af hr Fåhreeus kontrasignerade regeringsbeslutet gäller endast för Sverge. Det kongl. påbudet har också, med strängt iakttagandet af likställighetsgrundsatsen, blifvit såsom norskt regeringsbeslut i Norge promulgeradt med fullkomligt enahanda lydelse, men under norsk kontrasignation. Och detta skulle vara ett prejudikat med afseende på förändringar af Norges grundlag! Det är dock. på grund af ett så beskafadt skäl, som Allehanda betecknar såsom en grumlig argumentation hr prof. Rydins bindande bevisning, att det icke finnes någon form för stäthållarefrågans behandling i sammansatt statsråd, äfven om denna fråga icke vore så utuslutande norsk som den är, utan på något indirekt sätt berörde Sverge. Vill man ha ett verkligt prejudikat för sakens behandling, så har man det klara och ovederläggliga faktum, att sjelfva frågan om norska ståthållareskapets upphörande år 1854 blifvit föredragen och behandlad i norskt statsa TR