TVÅ STÄDER? i SN 16 EN: BERÄTTELSE ur rg CHÄRLES DICKENS! TIUGOFLMTE KAPITLET. ; Det brinner! 182 Det hade timat ew-förändring med: byn, bvatest brunnen Sorläde, ochfrån hvilken vägtigareh bvarje morgon begaf sig. ut för att-ät. stenarna på landsvägarna hamra ihop åt sig så pass stora bitar bröd, attyde kunde nödtorftligen förslå att vidmakthålla föreningsbandet emellan Näns stackarsokunniga själ och hans stackefsy utmärglade. kropp. Fängelset uppe på klippan var icke vördnadsbjudande som tillförene. Der voro visserligen soldater.för att bevaka det;.men, icke många; der-Vorosäfvenledes officerare för att: bevaka soldaterna,-rmen-ingen .enda af dems visste så noga hva hans karlar skulle göra — utom det, att de troligen icke skule lyda :order; Vidt ochi. bredt deromkring Jåg en utarmad bygd, på hvilken ingenting frodades mer än nöden... Hvarje. löf, hvarje grässtrå, hvarje sädesstånd var lika skrumpet och tynande som folket; ;. Allting var nedtryckt, hopkrumpet, kufvadt, förkrossadt. Hus, bägnader, husdjur, män, gvinnor, barn och marken, som de trådde ;— allt utslitet, Monseigneur (öfta. såsom individ en högst aktningsvärd man) var en välsiguelse för nationen, påtryckte säker och ting en prägel at ridderlighet, föregick med ett elegant elterdöme af ett yppigt, och lysande lefnadssätt, med mera dylikt af, enahanda vigt och värde; det naktadt hade mönseigneur, såsom samhälls) Se Aftoubladet n:is 1—5, 7—11, 13-27, 29, 34—37.