dan. för, vinden, lemnade efter. sig klara strimmor, på, himlen, motsvarade: af. ljusglimtar: öfver dandskapet; tycktes. den lille. flitige-karlen (som nu bar en röd mössa istället för den blåa) vara liksom förtrollad af den sofvande skepnaden på stenhögen. Hans ögon voro så ofta riktade åt det hållet, att han begagnade sjna verktyg utan att tänka på hvad han gjorde, hvilket väl också blef gjordt derefter. Det kopparbruna ansigtet, det yfviga svarta håret och skägget, den grofva röda yllemös: sån, de; grofva, vårdslösade kläderna af hemväfdt tyg, den resliga men utmagrådegestalten och den bistra höpdragningen af läpparne ij sömnen gjorde på väglagaren ett! djupt intryck af häpnad. Vandringsmannen håde gjort en lång vandring, hans fötterhade skaf sår, och hans smalben voro rispade ochblödde; håns klumpiga skor, stoppade med gräs och. löf, hade varit honom tunga att släpa så många mil, och bans kläder voro fulla af hål, liksom han sjelf af sår. Väglagaren låde sig på knä bredvid honom och försökte upptäcka om han hade några vapen doldå i sin barm eller annorstädes, men förgäfves; ty han sof med armarna slagna i körs öfver bröstet, och det på samma beslutsamma vis som hans läppar voro sammanpressade; Befästade städer, med sina. palissader, vakttorn, vallar, portar, grafvar och vindbryggor, tycktes väglagaren vara bara lekverk i jemförelse med denna skepnad. Och när han vände sina ögon ifrån honom och blickade utåt hot risonten och såg sig rundtomkring, tyckte han sig i sin torftiga fantasi se dylika skepnader, besegrande hvarje hinder, framströfva till bestämda mötespunkter öfverallt i Frankrike. Karlen fortfor att sofva, utan att störas vare sig af de hagelskurar, som emellanåt piskade hans ansigte, eller det brännande solsken, hvarmed ovädret omvexlade. Det var