TRATT sitt efisliga arbete och skådade utåt fältet; fick han se en ruskig skephad komma gåendes, af en menfiskosort, som tillförene hade varit en sällsynthet på den trakten, men Bvilkeö nu söm oftast derVisade: sig: Alltsom skepnaden härmade sig, förmärkte väglagaren, utan allsköns öfvetraskning; att det var en karl medyfvigt hår, som såg ut. nära på såsom en Vilde, högväxt, med träskor hvilka till och med i en Väglagates ögon hade ett nog klumpigt utsgende, bärsk, gröf; smutsig, öfverhöljd af darmimet från Många tillryggad lägda landsvägar, sölad åf gyttjan fråm många genomtraskade kärr, öfversållad: med små törnqvistar, 1öf och mössa? från många ger nomvandrade skogsstigar. UTDOEV I Så såg den karlen ut, hvilken, liksom ett spöke, kom fram emot honom? vid middagstiden. en Jälidåg, just somi han satt der på sin stenhop i lä af en .backb, för att så godt sig göra lät skydda sig mot en Tagelskuf. Karlen såg på hönom, såg) på byn nere I dalen, på vädergvarnen och på fängelset Uppe vå klippan. Sedan han i sinvsiöa tankår gjort sig reda för dessa föremål, sade han 1 ett nära på dbegripligt landskapsmål: Här hampar det sis, Jacques? Det går bra, Jacques. SHand på det; då Då tögo hvarandra i! banden och karlen satte sig ned på stenhögen. Iötet middagsmål? Brukas bara qvällsmål nu för tidens, sade väglagaren med bungrig uppsyn: Lär. vara bruket, det;, brummade kärlen. Har inte sett fill något middagsmål nånstans. Han framtog en svartrökt pipa; stoppade; slog eld; tände henne och blåste på fnöskbiten, tilldess tobaken började: låga; då han plötsligen höll pipan ett stycke ifrån och lät någonting, som han höll emellan pekfingret ;